Klassekampen:
Det eneste sikre vi kan si om Maja S. K. Ratkje er at hun stadig overrasker og ikke lar seg sette i bås.
…
Resultatet er et klangmangfold det er vanskelig å tro kan komme fra én enkelt musiker.
…
Ratkje har oppfunnet et multiklanginstrument, traktert kun av henne selv, men klangen er alt annet enn enkel. Resultatet er en så rik og variert klangverden at dette er en virtuos oppvisning i musikalske uttrykk. Det er dessuten vakkert.
(Magnus Andersson)
[intlink id="9894" type="post"]Reviews in other languages[/intlink]
Morgenbladet:
(…)Musikken ble forestillingens høydepunkt, ifølge flere anmeldere. Når musikken nå kommer ut som plate, er den et høydepunkt også som selvstendig verk.
…
Surklingen, pumpingen og trekkingen i Sult sender lytteren med på vandring i Kristianias gater, som hovedpersonen i Knut Hamsuns roman selv. Det blåser og er kaldt og surt. Det var nok en sørgelig tid, det nittende århundret. Man fryser på ryggen av Ratkjes metalliske lydeffekter, og man får også frysninger – av den gode typen – av melodiene til vokalen hennes. Det er vakkert.
Musikken er ikke bare tilbakeskuende, den låter også moderne med sine minimalistiske rytmer i noen låter og en spaghetti western-lignende plystring i andre. Generelt er Sult mindre komplekst enn Ratkjes tidligere utgivelser, og mer tilgjengelig. Kanskje det er fordi pumpeorgelet er et såpass lite diskré instrument. Det brauter seg liksom frem i lydbildet. Et fantastisk instrument, spilt av en fantastisk artist.
(Maria Lokna)
Jazz i Norge:
Maja Solveig Kjelstrup Ratkje har vært en av landets viktigste kunstnere de siste 20 årene, et stort forbilde som musiker, menneske, kvinne og ideologisk vesen. Hun har ikke vært engstelig for å stikke tåen nedi grumsete vann, og har vært med på å klargjøre en friere bane for musikere som ønsker å gjøre noe annet enn å følge bransjens stagnerte peilepunkter. Og du verden så sterk musikk hun lager, helgens utgivelse er basert på musikken hun lagde til Jo Strømgrens danseforestilling over Hamsuns Sult. Da var hun på scenen med trøorgel og vokal, og disse sporene er nå i ettertid bearbeidet. Det låter fantastisk bra, også ut av sin opprinnelige sammenheng, med en utpreget taktilitet, som «en træflis å tygge på», som en av de fascinerende låtene heter. Det er i det hele noen svært minneverdige låttitler her, men det er materialet også, som i den vanvittig vakre «Sjå, Åmioda – og ikke en lyd kom mig fra strupen» hvis stemning returneres til i avsluttende «Kristiania». Det diskuteres vidt om man kan separere kunsten fra kunstneren for tiden, i tilfeller der kriminelle eller ideologiske diskrepanser for noen, og stadig flere, skygger for verket. Maja Ratkjes kantete komposisjoner, kjøttfulle lydbilder og gripende sang er til sammen et eget verk, men spinner også videre på de uforglemmelige setningene hos den unge Hamsun, som han skrev: «jeg fornemmer mine sko som en sagte susende tone imot meg». Det er i alle fall mulig å lytte til Hamsun.
Jazz i Norge: Et album å få merker av
Svært vellykket og ny vri gir strålende opplevelser.
Å høre Maja S. K. Ratkje spille pumpeorgel, kommer som litt av en overraskelse. Hun lærte seg å spille instrumentet da hun lagde musikk til Jo Strømgrens ballett «Sult», basert på Knut Hamsuns roman. Kanskje Ratkje har latt seg inspirere av forfatterens litterære figurer. De kunne som kjent være lite forutsigbare. Hun spilte live på hver eneste ballettforestilling, og modifiserte senere musikken for innspilling av dette albumet. Det blir understreket at albumet er et frittstående dokument, men at atmosfæren er lik den som preget forestillingen, Kristiania på 1800-tallet, med gatestøy og bysumming. For meg er det vanskelig å knytte det jeg hører, til den sterke og til dels underfundige bystemningen Hamsun vekker til live i sitt store verk, men det rokker ikke ved albumets sterke kvaliteter, heldigvis.
For å få et større register å spille på – vil jeg anta – ble det bygget inn metal tubes, PVC tubes og vindmaskin i orgelet. Gitarstrenger og metall- og glassperkusjon er også utstyr Ratkje gjør seg nytte av. Det er likevel sånn at pumpeorgelet er hovedpersonen i fortellingen. «Introduksjon – Denne forunderlige by» setter en slags bedehusstemning i musikken, med sitt avdempede vemod. Jeg ser for meg det nervøse livet på kvisten i romanens åpningsscene, der jeg-personen lurer på om han har noe å glede seg til. Alle titlene på albumet inneholder sitater fra «Sult». I spor to åpner musikken seg i full spenst. Utrykket er sammensatt, og når Ratkje begynner å synge, er vi med ett inne i en varm originalitet som peker videre innover i albumet. Et deilig, lite sus fra Annette Peacock-tradisjonen pumper kledelig og forsiktig, krydrer så å si egenarten.
«Den sprættende bevægelse min fot gjør hver gang pulsen slår» er en dekkende tittel for den rastløsheten og de overraskelsene dette sporet rommer. Det er som om Ratkje vrir elementer fra flere tradisjoner på plass i sin egen musikalske lek. Resultatet står på helt egne bein. Det gjenkjennelig og det nye står friskt skulder ved skulder. «Sayago – En sådan glidende lyd» har et nærmest fengende omkved, men under overflaten lurer musikalske krefter som korrigerer sjarmerende fasade. Det er en mangetydighet i dette stoffet, og nettopp derfor er det spennende å lytte til. «Sult» er rett og slett noe av det fineste jeg har hørt fra Ratkje gjennom alle disse årene. I spor sju tar vokalisten for seg av folkemusikken, midt i et landskap som delvis fornekter den. Deretter er vi innom et tivoli, før hun avrunder med «Kristiania» og trekker en sirkelkompositorisk stemningstråd til albumets start. Deilig.
(Arild R. Andersen)
Information:
Når det gamle trædeorgel begynder at trække vejret hvæsende og med slappe lunger, så opstår der en lydlig genkaldelse af det gamle Kristiania (nu Oslo). Støvet, rusten, lyset, lydene. Fra dengang i den senere del af det 19. århundrede, hvor hovedpersonen i Knut Hamsuns Sult går rundt med rumlende tom mave. Så tom, at han tygger på træ og begynder at hallucinere.
Trædeorgelets effekt er tilsigtet. Den kan nemlig opleves gennem hele den norske eksperimentalsanger/musiker/komponist Maja Solveig Kjelstrup Ratkjes album Sult – en indspillet udgave af musikakkompagnement til den norske Nasjonalballettens 2018-fortolkning af Knut Hamsuns debutroman fra 1890. Her spillede hun – ganske uvant – på et gammelt trædeorgel, mens hun sang sange og improviserede. To sæt lunger, orgelet og Ratkjes, brugt til fortolkning af et litterært hovedværk. Endda et modificeret orgel med metal- og pvc-rør samt en vindmaskine. Hertil et udvalg af metalgenstande, glas, guitar- og basstrenge som ekstra instrumenter. Ideen var ifølge pressemeddelelsen at genskabe det støvede 1800-tals Kristianias lyde. Det virker – uden at have været der – vellykket.
En persisk prinsesse
Trods de ganske snævre instrumentale rammer er Sult et udtryks- og indtryksmæssigt varieret værk. Der er stemningsskabende og udflydende musik, hvor alskens marskandiserlyde får lov at give lydbillederne en tilfældig karakter. Lydkulisser, der udfolder sig for vores ører. Tag bare »En træflis å tygge på«, hvor der rumles og rasles med dingenoter og himstregimser, mens der improviseres på orgelet, og en høj fløjten snart ledsager. Modsat er der de mere komponerede sange. Den underskønne »Sayago – en sådan glidende lyd«, hvor Ratkje rammer et længselsfuldt leje tættere på sorgen end forløsningen. Det er en sang, der refererer en romanscene, hvor hovedpersonen eftertragter en kvinde, som han endelig får under fire øjne.
Og et sted mellem det komponerede og improviserede – gætter jeg – er der den erotiske henførelse i »Øine som råsilke, armer av rav«. Den matcher passagen i romanen, hvor hovedpersonen fantaserer om en persisk prinsesse med 300 slaver. Ratkjes stemme rejser sig og vikler sig selvsikkert om orgelets hæse åndedræt. Snart på vej ud af det jordiske. Den sensuelle hallucination er fuldendt.
En kontroversiel skikkelse
Sangtitlerne er citater fra Hamsuns roman. Dog med to tilføjelser – »Sayago« og »Sjå, Amioda« til to sange – der bidrager til det mix af gammeldags og nymodens bokmål samt dialekt, som Hamsun dyrkede. Mest tydeligt på »Sjå, Åmioda – og ikke en lyd kom mig fra struben«. Hamsuns del af titlen er gammeldags bokmål – det danskfunderede norske – i kraft af ordstillingen og det danskstavede »mig«. Men med »sjå« tilføjer Ratkje et ord, der betyder »se« på flere norske dialekter. Altså bliver sangtitlen forvandlet til en blanding af bokmål og dialekt. Knut Hamsun er en kontroversiel skikkelse i vores kultur, naturligvis især i hjemlandet Norge, efter at han sympatiserede med nazisterne og Hitler gennem hele Anden Verdenskrig og også derefter. Ja, da han nægtede at angre, blev han sendt på sindssygehospital. Det gør på ingen måde hans værk mindre interessant – det er værd at huske i disse tider, hvor ekskludering af kunstnere og deres værker er en uheldig forekomst i vores kultur. Maja Ratkjes musikalske undersøgelse er en værdig udbygning af Sult – og et fremragende værk i egen ret.
(Ralf Christensen)
Dagens Nyheter: ‘Veckans album’
Maja S K Ratkje ”Sult” (Rune Grammofon/Border) Få böcker har en sådan träffande inledningsmening som Knut Hamsuns genombrottsroman ”Svält” (Norska: ”Sult”) från 1890: ”Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania, denna förunderliga stad, som ingen lämnar utan att ha fått märken av den”. Och få romanmästerverk hade väntat så ivrigt på en svensk nyutgåva när förlaget Modernista 2016 släppte den i en fantastiskt rå och rent glimrande översättning av Henrik Petersen. Då hade den sedan länge varit nästan omöjlig att få tag i.
Hamsuns ”Svält” handlar om en ung och utfattig namnlös man med författardrömmar som stryker omkring på gatorna i Kristiania (äldre benämning för Oslo). Och vars kropp och psyke alltmer regeras av de galna infall som svälten leder till: ”Vansinnet rasar genom hjärnan och jag låter det rasa; jag är fullt medveten om att jag dukar under för inflytanden jag inte är herre över.” Infall som också kan vara av ett muntrare slag: ”Jag greps av en lust att skämta lite, hitta på underliga saker, göra omgivningen osäker.” Men ”Svält” är också full av rörelser och av ljud.
Förra året blev den ett danskonstverk på Den Norske Opera i koreografi av Jo Strömgren och med musik av tonsättaren och röstkonstnären Maja S K Ratkje. Till föreställningen hade Ratkje tillverkat en sällsam tramporgel, med rör i plast och metall, gitarrsträngar, slagverk med mera, som hon trakterade själv på scenen. Nu finns denna scenmusik på ett album som visar att den klarar sig rent strålande på egen hand.
Den fysiska känslan av kroppar i rörelse är högst närvarande i musiken, liksom det ljudandes påtagliga betydelse i Hamsuns text. Som i passagen då romanjaget sitter på en bänk i staden och hör ”en hård, metallisk musik” från ett positiv till vilket ”en liten flicka sjunger en sorglig visa”. Och blir så skälvande i sina nerver att han sjunker bakåt på bänken och jämrande nynnar med: ”Jag känner mig sammansmält med dessa toner, upplöst i toner, jag strömmar, svävar högt över berg, dansar in över ljusa zoner…”
Det är väl i detta positiv som Ratkje hittat förebilden till sin tramporgel. Ett gatans instrument, enkelt och ruffigt men också tillräckligt mångröstat och demoniskt för att skapa plötsliga sprickor och glidningar i det realistiska. Som när Ratkje släpper lös en förvildad vissling till torra tangentljud, ljudande som om den kom från någon som tuggar på en träbit. En av hennes lysande gestaltningar av de lägen i romanen då en upplevelse blir så förtvivlat obegriplig att något spricker ”sönder i pannan”, som Hamsun beskriver det.
Men det som överraskar mest i Ratkjes tonsättning av stämningarna hos Hamsun är det enkla, nakna och lugna anslaget i orgelklangerna och i hennes röst. För mitt i vanvettet framkallar hon, med hjälp av en lekande folkton eller en ljuvlig popballad, en ömsinthet som tränger rakt igenom vanvettet. Som ville hon räcka Hamsuns unge man handen under hans ensamma omkringstrykande på Kristianias gator. Bästa spår: Alla
(Martin Nyström)
OrkesterJournalen:
(…) Musiken är minimalistiskt repetitiv, närmast rituell. Hennes röst är oförliknelig där den svävar liksom i sin egen rymd helt utan ansträngning, den bara finns där och lyser upp ljudrummet som stjärnor och solar. Det är svårt att förklara storheten i hennes vokala konst. Men där andra tar i, gör sig till, tar efter och anstränger sig för att uppmärksammas, där hörs Ratkje liksom gjömsk av sin omgivning. Och hon fyller varje sekund, det finns inga som helst transportsträckor. Tonen är ofta drömsk som en ballad och rytmisk som en dansvisa. Hon har mixat sin egen musik så at varje bit passar ihop, ingen bakgrund, ingen förgrund, inget komp bara en musik som rör sig i ljudrummet och ändrar former hela tiden. För Ratkje kan det som är så svårt, att helt osökt ta sig rum. Stämt – ostämt, fritt – bundet, instrumentalt – vokalt: nej, hennes totalmusik lever inte av motsättningar men i en odelbar helhet. Bra? Fantastisk och ojämförbart!
(Thomas Millroth)
[intlink id="9910" type="post"]Link to album[/intlink]