Dagens Nyheter: Veckans album
(…)Precis som efter långvarigt sällskap av Bachs preludier och fugor infinner sig efter ett tag en viss déjà vu-känsla, men i själva verket finns hela tiden små, små skiftningar. Här finns förstås också en uppenbar formförebild i den italienske excentrikern Giacinto Scelsis entoniga ”Quattro pezzi (su una nota sola)” från 1959. Det blir en musik som låter uråldrigt modern – utdraget filosoferande och samtidigt förtätad, sammanflätad av fyra musiker efter en noga uträknad matematisk model, men ändå uppkommen i stunden och djupt fascinerande.(…)
Johanna PaulssonNutuda Musik
(…)Scelsi är den referens som klingar tydligast i de tolv konserterna som alla äger rum på olika platser i och runtomkring Oslo. Precis som referensen til Scelsi medger sker improvisationerna runt en utvald ton med mikrotonala skiftningar. Det vore enkelt att placera denna musik under etiketten drone, men det övergripande handlar snarare om improvisationer, där klangerna skiftar och glider in och ut ur varandra.
(…)Das Wohltemperierte SPUNK är et tidsdokument. Det sammanfattar en tid när improvisationsmusiken ingått ett djupare förhållande med den komponerade konstmusiken och fått större utrymme och erkännande. Projektet markerar också en tid när kvinnliga musiker tagit stor plats inom konstmusiken, inte minst inom improviserad musik och inte minst i Norden. Detta tillsammans med den musikaliska kvaliteten och den konceptuella stringensen gör detta till något självlysande över ett långt tidsspann, som närmare bestämt sträcker sig över 11 år, 11 månader och 11 minuter.
Andreas EngströmSoundofmusic.nu: Vältempererad SPUNK
Det började den 20.01.2001 och det slutade nära tolv år senare, då hade SPUNK gått igenom hela tonföljden i den skala Webern använde i kvartetten opus 28, den som börjar med B A C H. Det är en besvärjelse och en stor mäktig form, som kvartetten mer än väl fyller och skapar en enastående unik musik. Ett verk som i omfång och djup bräcker det mesta.
Vid ett tillfälle skrev Öyvind Fahlström: Måleriet går ping! Ungefär så kan jag skriva om denna långa odyssé i SPUNKs vatten. Musiken går ping! Det handlar om de sex cd som samlats i en vacker box, Das Wohltemperierte SPUNK, som släpps på Rune Grammofon.(…) Kristin Andersens trumpet och flöjt, Lene Grenagers cello, Maja Solveig Kjestrup Ratkjes röst, fiol, dragspel, theremin samt Hild Sofie Tafjords valthorn hade med skalans slumpartade men fasta ram tagit sig igenom inte bara en följd men också en rad skilda andra tillfälligheter.
De följde tolvtonsskalan i Weberns stråkkvartett opus 28, den som öppnar med tonerna B-A-C-H. En hyllning, ett par rottrådar, som visar hur deras musik är mer än ad hoc, vanlig impro etc, de är en del av ett utbrett rottrådsverk, ett rhizom, som förbinder idéer, musik, människor, gärna de som inte är i fokus just nu.
SPUNK bevisar att de rör sig suveränt mellan olika slags konstmusik, övertygade att konst och musik är viktiga åtaganden långt bortom kamerablixtarnas tillfälliga sken. Ton och tid har dominerat verket. Precis som ju Igor Stravinskij framhåller i sin ”Musikalisk poetik”. Och det är inte utan att kronologin blir en livlina. Den som så önskar kan följa dem en och en år för år, lyssna till kvartettspelets turer och spänningar. Det ger något förstås. Där finns skillnader, förskjutningar, förändringar. I en viktig passage i nämnda bok skriver Stravinskij – och det är särskilt intressant att citera den här, eftersom författaren förutsätter ett skapande subjekt i maskulinum:
”Vi får aldrig bara skaparförmågan ensam. Den går alltid i par med iakttagelseförmågan. Och den verkligt skapande känns igen på sin förmåga att alltid finna något beaktansvärt i det som omger honom, även i det enklaste och mer vardagliga. Han behöver inte något vackert landskap; han behöver inte omge sig med sällsynta och dyrbara föremål, han behöver inte gå på upptäcktsfärd, han har alltid något inom räckhåll. Han behöver bara se sig omkring. Han får sina uppslag av sin omgivning. Den minsta tillfällighet fångar hans intresse och avgör hans handlande. Om fingret råkar slinta och lägger han märke därtill; vid lämpligt tillfälle drar han sedan nytta av det oförutsedda som ett ögonblicks svaghet uppenbarat för honom. Man skapar inte slumpen: man lägger märke till den och blir inspirerad av den.”
Om jag nu betraktar SPUNKs musikaliska, konstnärliga företag genom Stravinskji, vad får jag då syn på. Tänk Stravinskijs skapande maskulinum i stället som Andersen, Grenager, Ratkje, Tafjord och SPUNK, vad syns och hörs då? Naturligtvis en vidare yta än Stravinskijs. Slumpen finns, slumpen är där, slumpen är där som den utsträckta form i tiden de valt. Slump? Jo, här lade ju Cage något till Stravinskij, även slump är form, även form är slumpvis valt. Och allt detta spelarna inte behöver ha, nej, visst, så sant. De får var och en sina uppslag av sin omgivning, så sant. Men däremot hanterar de uppslag och infall på ett annat sätt. Det är inga pärlor i musselskal som växer. Snabbt tas de upp av de andra. Kanske förvridna och i behov av snabba svar. Där har var och en sin giltiga tolkning och möjliga öppning. Här ”råkar” alltid mycket hända, men det sprider sig som ett översvämmat handfat över hela rummet. Det är allas sak att ta del. Och deras skilda men ändå icke åtskilda receptivitet garanterar det fortsatta flödet.
Rummet är i SPUNK fall alla fyra i ett i kvartetten. Hos SPUNK är ett visuellt drag närvarande. Öronen uppfattar toner, klanger, rörelser och färger, där musiken blir tredimensionell. Allt av ljud rör sig i ett rum. Öra och öga spelar alltid ihop. Så också här. Form- och färgsättning har tagit fasta på detta tydliga faktum. Kim Hiorthøy har tecknat en månghörning till varje skiva. Själva cd-skivorna är också i en färgskala: Ettan är engelskt röd, tvåan är gul, trean är blå, fyran är turkos, femman är mörkare gröngul, sexan är vit. Detta ger en koloristisk beskrivning av den musikaliska resan, hur deras rum byggts upp, från det ursprungliga B med ett uttalat dronespel, som står stadigt på golvet. Medan till exempel steget från Ciss till D rimmar oerhört väl med den turkosa färgen. Och att allt löses upp i vitt, som i motljus. Rött är i klar minoritet, vitt går igenom alla färgerna. Det ger en skala av ljus. Ett bländande rum att färdas i. Men där finns, liksom i musiken, paradoxer. Färgerna är artificiella, som modernistiskt skapade rum, raka motsatsen till det jordiga. Här finns inget av naturromantik, allt är människogjort, artefaktiskt. Och det är en poäng, jag ser det som själva grunden.
Från ett sinne till ett annat i samspel. Även om jag inte tror på strikta och framför allt inte generella synestesier, finns i SPUNKs musik ett starkt drag av läckage mellan olika sinnen, främst förstås öga-öra. En intressant fotnot är de olika platser i Oslo, där musiken är inspelad. Allt är livekonserter. Men rummen är åtskilda. Och olika. Det betyder att det också hörs skilt åt. Ibland har jag dem tätt inpå, ibland liksom i ett valv, där jag föreställer mig väggarna av glas, för så ljust känns deras spel. Först tänker jag i början av färden, att det är ett äldre Spunk jag möter, ett där droner, tät samvaro, lägger en tjock väv av toner, lätt skimrande. Men ett liknande spel återkommer flera år senare. Nu kanske med litet mer förskjutningar och stegringar, men i grunden detsamma. Raka, ensamma toner samman. Men allt är inte droner, även om grundtonerna ligger; de känns ibland mer som en stämton, en start. Den får sina ständiga svar. I stycke nummer nio, tonen F, mals dronen långsamt sönder och styckas upp av bland annat Ratkjes närmast lyckliga joddlande stämma, som får mig tänka mer på kasban än Oslo. Kanske inbillar jag mig, men då och då lägger sig musikerna så tätt som övertonsserier i näsa och bröst hos mongoliska sångare.
Dronerna är som ett stycke tyg i olika kulörer och ljushet. De drar och sliter, plötsligt uppstår revor i skilda mönster. Det blir impressionistiskt. Eller fläckvis som någon 1950-talsmålare. Eller varför inte Webern. I staccato ställs då och då stämmorna mot varandra. Grenagers stråke studsar över strängarna, Tafjords valthorn smattrar så luften känns i öronen, den kanske mest kontrollerade av dem, Andersen, drar åt tonen i trumpeten, låter den stiga och falla. Varm luft fyller musiken. Och naturligtvis finns alltid Ratkjes mäktiga röst där. Som en flytande lugn yta eller stegrande sig i ett imaginärt backigt landskap. Ja, visst är det syner som följer musiken.
Det finns även ett rum av förväntningar allteftersom tiden går. Det är ju en väldig skillnad på första och sista tillfällena. Att först etablera själva den konstnärliga avsikten och sedan vara tvungen avsluta den.(…)
Äntligen finns här en musik som rör sig undan tillfälligheter genom att ta vara på dem och spelar för något mer än tillfälliga applåder och ljus som ändå slocknar. Kristin Andersen, Lene Grenager, Maja Solveig Kjelstrup Ratkje och Hild Sofie Tafjord samt SPUNK har inte bara gett mig en fantastisk dag men också påmint mig om vad musik är för något. Egentligen. För visst kommer de upp på stranden efter resan och finner alla dessa lättviktiga friare, dessa pretendenter, pretentiösa pösmagar. I SPUNKs musik, i Spunks skimrande rum finns ingen plats för dem, där finns bara utrymme för väsentligheter. Det här är musik som handlar om musik, musik som handlar således om liv. Det är oundvikligt att tänka på Rudolf Bahros dikter till Beethoven. Så här börjar en av dem:
Var och en av er lever också
vidare i någon annan.Vad ni har velat gör knappast någon skillnad.
Men hur du ville det och varför…
Det är precis så mäktigt. Och om denna SPUNKs musik hörs, som jag hört den i dag, i en oavbruten följd, sker det märkliga att det är en disjunktion. Något som är förenat men ändå åtskilt. Skarvlöst, utan sömmar synliga. Ändå hörs i början dessa långa tätt tvinnade droner, som stundtals leder tankarna till en riktig trångföring i Bachs anda om än inte form och metod. Men sedan bryter rum, ljus, avstånd, kast in så sakta, men jag vet inte var. Stegen från ton till nästa är bara märkbara i tonhöjd men långt ifrån alltid i struktur och yta. Kliven sker så sakta att de kvalitativa förändringarna bara smyger sig på. I starten av ett stycke kan höras essensen av de föregående, men något helt nytt dyker upp. Det kan vara Ratkjes dragspel, eller hur Grenager låter cellon explodera i de andras musik. Och gärna en liten förändring i Andersens trumpet. Eller en oväntad instrumentering av kvartetten. I sista stycket svävar flageoletter som visslingar i luften och fyller kyrkorummet som små solkatter, uppfångade av Ratkjes röst, som ville hon svälja dem försiktigt. Smaka av dem, med sin mun forma rummet runt dem.
Det är fysiskt mångsinnligt; så som det blir då musik vågar sig på det gamla konststycket att nyttja ordet andlig – vilket de inte gör, det är jag som gör det – och det hänger ihop med de mångtydiga sinnesintrycken. Intryck görs med en långsam kroppslig rörelse. Musiken seglar mellan spelarna på slutet, den överlämnas till rummet de befinner sig i. Det är svårt att inte tänka kontexten kyrka, där så mycket musik, hopp och smärta ägt rum. Spännvidden är makalös då SPUNK bjuder in hela kyrkobyggnadens arkitektur och murar som en extra spelare. Så som blåsarna pulserar i in och utandningar mot och med varandra har jag icke tidigare hört; och lägg därtill de långa tonerna som rör sig likt svalor i rummet. Det har jag hört en gång under en mässa i Sofia, där två trenchcoatklädda herrar och några damer med hucklen släppte loss de högsta tonerna från stämbanden i den iskalla kyrkan som en bön, som länge dröjde kvar i valvens ekon.
Bordunbröl och de skiraste övertoner. Spunk skapar en musik som ekar utan tid. Ekot rör sig fram och åter i frågor: var är du? … är du? (för att travestera Karolina Erlingsson). Det är för mig den inre monologen med sig själv, den som redan i antiken sades konstituera att vara människa. Ja, inte med mindre än så tar sig Spunk an sitt självpåtagna uppdrag och fullföljer det med en final som är bland det mest makalösa jag hört. För att det tagit tid dit och för att just denna tid betytt att de fyra nu vågar ta till hela sitt allvar och sin gripenhet. Musik som verkligen vill vara musik… Konst, gärna för mig, om det stärker dess ställning, om lyssnaren med det i minne kan gå djupare in i verket än vad som är brukligt i musik som brukas. Musiken dröjer i läppar, stämband, munhålor, fingerblommor. Viskas, lockas, snärtas, blir tonande luftströmmar. Sällan lyckades improvisationen med så enkla och samtidigt diversifierade medel skapa ett enhetligare och mer mångskiftande verk. Och den kulmen som hela verket fått är nog så unikt. En intensitet som inte bygger på ratio, teknik, beräkning, bara den fråga jag tycker flyter genom hela verket. Med sitt öppna tilltal ställer de den om och om igen: Var är du? Är du? När jag så landade efter min odyssé i Spunks vatten hade alla slemma friare och lycksökare för länge sedan flytt; hade de ens funnits? Och musiken mår – ping.
Thomas MillrothTidningen Kulturen: Inga begränsningar, bara möjligheter
Med ett så omfångsrikt verk som ”Das Wohltemperierte SPUNK” är antalet ingångar snudd på oändligt. Förmodligen skulle man kunna skriva om hela musikhistorien, med alla dess vindlingar, schatteringar och uttrycksformer med enbart den som utgångspunkt. Fast så ”enbart” är det ju nu inte – sex CD-skivor, fyllda till bristningsgränsen. På sätt och vis innehåller den all musik som finns, och all musik som ännu inte är gjord. Allt handlar om vilken infallsvinkel man väljer.
Man kan börja med den mest naiva frågan: Är det här musik?
Fast: Är den frågan så naiv, egentligen? Vad kännetecknar musik? Vad krävs för att musik ska bli musik? Finns det överhuvudtaget några fundamentala kriterier, eller räcker det med att den som organiserar ljudet (om vi nu ska utgå från det allt annat än självklart giltiga påstående att musik är ”organiserat ljud”) säger att det är hon eller han gör är just musik? Ligger musiken i den hörandes uppfattning om ljuden i verkligheten runtomkring? Kan en tom vägkorsning med tickande trafikljus i natten vara musik om lyssnaren uppfattar det som det, trots att det inte finns någon musikalisk intention bakom ljudet? Slumpmusiken, hur ska man förhålla sig till den?
Om man ser musik som en serie toner, finns det då några särskilda parametrar beträffande tonlängd? Är John Cages ”As Slow as Possible”, med sin speltid på planerade 639 år, musik? Är all musik tillsammans egentligen ett enda gigantiskt, oöverskådligt verk?
I jämförelse med Cages svåröverträffbara verklängd är ”Das Wohltemperierte SPUNK” närmast en singel. Det som nu finns dokumenterat på de sex skivorna spelades in under tolv år, med början en minut över tolv den 1 januari 2001. Sista delen av verket framfördes elva år, elva månader och elva minuter senare. Varje år på en given tidpunkt träffades kvartetten SPUNK (Kristin Andersen, trumpet och flöjt, Lene Grenager, cello, Maja Ratkje, röst, violin, munspel, dragspel, theremin med mera, samt Hild Sofie Tagjord, valthorn med mera) för att improvisera över en bordun på en given ton. Tonföljden man använde är den samma som i Anton Weberns Stråkkvartett, opus 28, den med det så kallade BACH-motivet. Redan där finns det utblickar mot allsköns musik; alla som någonsin använt BACH-motivet (med tonerna B, A, C och H i följd i ett verk) finns indirekt med i ”Das Wohltemperierte Spunk”. (Redan boxens titel är ju för övrigt en tydlig blinkning till J.S. Bach.) Man anar naturligtvis tolvtonskompositörerna, liksom La Monte Young och personerna i hans krets. Diamanda Galás. John Cage. Phill Niblock. AMM rentav, och deras många avknoppningar. Och så vidare. ”Das Wohltemperierte SPUNK” har så många kontaktytor mot musikhistorien att ja, man kan faktiskt säga att den rymmer all musik som har gjorts, antingen som tydliga (oavsiktliga?) referenser, eller som tunna trådar som löper genom hela musikhistorien. I det avseendet är sex CD inte särskilt mycket. Snarare en väldigt kompakt representation av musikhistorien.
Varje CD är uppdelad på två stycken, två droner utifrån var sin ton. Det ger en sällan skådad möjlighet att genom såväl känsla som intellekt studera varje enskild tons specifika karaktär. Spunk försitter inte chansen att noga observera tonernas egenskaper, genom unisona klanger, genom övertonernas samspel, genom gnissel, genom röst kontra instrument, genom instrument mot instrument i frekvensernas fascinerande interferens. Variationen är oändlig och ger upphov till ett överflöd av intryck. ”Das Wohltemperierte Spunk” är allt annat än enformig; den lär oss, i den mån vi inte redan visste det, att varje ton har sin egen imminenta kvalitet, och SPUNKs metoder att ta tillvara denna kvalitet är… hänförande.
Därför kan man också tala om ”Das Wohltemperierte SPUNK” som en serie tillstånd, och där kommer parallellen till Phill Niblock väl till pass. Nu är SPUNK visserligen en mer improvisatoriskt vildvuxen musikentitet än den minutiöse Niblock, men bägge utnyttjar de psykologiska aspekterna av musiken väl. För att uttrycka det utan försök till omsvep: Det händer saker i skallen när man lyssnar på ”Das Wohltemperierte SPUNK”.
En plötslig tanke: Kan ”Das Wohltemperierte SPUNK” lära oss någonting om vår egen musikaliska våglängd? Har vi alla en särskild ton som är intimt förknippad med våra kroppar eller psyken? Någon frekvens som är ”vår egen”? Man skulle kunna tänka sig en parafras på det älskande parets egen signaturmelodi – ”Hör! De spelar vår låt!”. Istället: ”Hör! De spelar min ton!”. Bara ett infall. Ett bland många som SPUNK ger upphov till.
Det är helt orimligt att i en recension, hur lång den än är, ta ett samlat grepp på ”Das Wohltemperierte SPUNK”. Som jag skrev inledningsvis; antalet ingångar till den är oändligt. Samma gäller för antalet utgångar – vem man är på andra sidan lyssningen är omöjligt att avgöra på förhand, eller ens under tiden. Allt beror på vad man är villig att investera i lyssnandet, hur stor del av sig själv man är beredd att offra till musikens förmån. Dessutom skiftar det för varje gång, allt beroende på stämning, dagsform och situation. Därför är ”Das Wohltemperierte SPUNK” musik helt utan begränsningar, med bara möjligheter.
Tolv toner. Sex CD-skivor. I en tid när ”skivor inte säljer” kan det tyckas vara ett rent kamikazeprojekt. Å andra sidan är det en utgåva med obegränsad livslängd. För som sagt, i ”Das Wohltemperierte SPUNK” finns all musik. Den tar inte slut. Allt är en fråga om dig själv. Hos Spunk finns allt. Den ger allt du kan ta emot. ”The sky’s the limit” heter det. Men SPUNK går längre än så.
Peter Sjöblom
Morgenbladet: Her kommer Pippi
Improkvartetten Spunk har brukt tolv år på å ferdigstille sin konseptuelle genistrek. Bruk gjerne lang tid på lyttingen også.
(…) Deres sjette utgivelse, Das Wohltemperierte Spunk, lanseres som et siste farvel til den tempererte skalaen. En feirende avskjed som vil sette et endelig punktum for de snaut 300 årene med musikk basert på skalaen Bach iherdig omfavnet med sine verk Das Wohltemperierte Klavier I & II. Verket har en lang rekke aspekter ved seg som kan gi det en sentral plass både innen samtidsmusikken og ikke minst improvisasjonsmusikken. (…)Konseptuelt sett er Das Wohltemperierte Spunk en liten genistrek. Hele ideen om å improvisere seg gjennom skalaen, tone for tone, og med det tømme tonene for relativ substans og forhold til andre toner, skal ha kommet fra en øvelse kvartetten laget basert på Giacinto Scelsis Quattro pezzi su una nota sola. Og det lydlige resultatet minner i perioder sterkt om nettopp dette: en øvelse. Notene er forskjellige fra år til år, men Spunk forteller den samme historien på nytt, om og om igjen.
(…) Som konsept kan man ikke unngå å elske kvartettens grandiose prosjekt. Som lytter må man begrense seg til én porsjon av gangen for ikke å gå fullstendig matlei.
Aftenposten: 12 års plateprosjekt imponerer
Det tok dem tolv år å ferdigstille verket. Lyttearbeidet er heller ikke gjort på et øyeblikk.
(…) Lytteren legges i et leie som føles behagelig, så vel som ukomfortabelt. Den kreative utforskningen imponerer, men stoffet er selvsagt for omfattende til å kunne inntas i annet enn porsjoner. Forskjellen mellom opptakene er stor. Rommet i Oslo City, med sine handlende, byr på en annen atmosfære enn mausoleet, med sin veldige etterklang. Cello, trompet, vokal, fløyte og horn står sentralt i dette overveldende arbeidet der SPUNK tar farvel med den tempererte skalaen. Jeg er imponert over standhaftigheten, og opplever verket som et viktig bidrag til improvisasjonsmusikken. (Terningkast 5)
Arild R. AndersenJazznytt:
(…) Nylig ble det gjort en undersøkelse blant det norske folk som viste at altfor mange av oss er faretruende stressa, og man anbefalte yoga som botemiddel. Jeg vil heller anbefale SPUNKs fantastiske mesterverk “Das Wohltemperierte SPUNK” som medisin. Hvis du lurer mer på hva dette egentlig dreier seg om, så er det bare å lkøpe den lille boksen, lese intervjuet med musikerne i omslagsteksten, putte CD nr 1 i spilleren, og la deg overmanne. Dette er rett og slett en boks med CDer som burde vært utstedt på blå resept!
Jan Granlie[intlink id="8011" type="post"]Record link[/intlink]