av och med Agrare
Musik: Maja Ratkje, Hild Sofie Tafjord
Koreografi: Lotta Melin
Scenografi: Jan Håfström
Medverkande: Anna Ehnberg, Henrietta Wallberg, Fanny Kivimäki, Maja Ratkje, Hild Sofie Tafjord, Jan Håfström
Dansens hus, Stockholm
Tisdag 16 februari 2010
Publicerad: 2010/05/21 /
Konstnären Jan Håfström har tillsammans med trion Agrare (Melin-Ratkje-Tafjord) utgått ifrån Jules Verne i dansverket A safe place to die. I programbladet förklarar ensemblen att arbetsprocessen handlat om ”att treva sig fram”, något som också förklarar föreställningens form på ett utmärkt sätt. Ramverket till föreställningen utgörs i min mening snarare än Jules Verne av Håfströms bildvärld som med lätthet låter sig lånas till den här typen av scenkonst. Hans monumentala, tvådimensionella objekt och personliga menageri av symboler (som man känner igen från tidigare arbeten) skapar en egen logik i flödet av scenbyten. Gigantiska svampar och isberg flyttas runt på scen och skolkartor med varierade motiv hängs upp och byts ut. Antydningar om Jules Verne-temat förekommer med ballongfärder, ubåtsscenarier och i foajén presenteras en serie kollage av Håfström som redan där slår an den första tonen.
Dansarna gör entré i inledningen som tvådimensionella skuggfigurer mot en fond av framrusande lava som fräser och mullrar. Därefter möter vi dansarna i solon, duetter och några trios som anspelar på djurvärlden i form av insekter och undervattensdjur, samt i mer abstrakta sekvenser med teckenspråkssemiotik och naiva, humoristiska drömbilder. Uttrycket är koncentrerat, men ibland en smula klichéartat. Särskilt bra blir det när dansarna står med fötterna fasta på golvet. Det sällsynta, utåtriktade uttrycket hos dansarna fångar mitt intresse mer än de introverta transportsträckorna och framför allt de solon som dominerar föreställningen
Till exempel vänder sig Maja Ratkje ut till betraktaren vid ett tillfälle, och då i en komisk kontext. Hennes orörliga figur skriker på inandning och bärs runt på scenen av två av dansarna. När hon ställs vid scenkanten och får kontakt med publiken skriker hon igen, till allas jubel, och bärs sedan av scenen. Passagen sticker ut från det i övrigt drömlika flödet.
Musiken präglas av den förvrängda talrösten och språkets sönderfall mot bakgrund av allt noise och hornspelande som Ratkje och Tafjord presterar live och inspelat. Programbladet utlovar rök och mycket hög volym, vilket stämmer bra åtminstone vad gäller det senare. Noise avnjutes ju som bekant bäst på denna premiss.
A safe place to die bjuder på tablåer av episkt format, med målerisk, arketypisk semiotik. Här finns den återkommande ansiktslöse mannen som drar kärror efter sig, Håfströms inlindade kvinna i röd klänning, de karikerade dödskallarna och lek med båtar på Afrikas kontinent. En svävande hornist i taket. Slutscenen med undervattensorgeln som mödosamt tar sig över en scen befolkad av människor i stiliserade, gammaldags dykardräkter med upplysta glober som huvud.
Lustigt nog möts Håfströms stumma och tobaksdoftande bildvärld av kolonial femtiotalsnostalgi där mysteriet och resan härskar, med Agrares falsettrop och mummel, brus och bas och improviserade hornspel på ett mycket övertygande vis.