Soundofmusic 2010:
Soundofmusic50. 50 skivor som skapade Soundofmusic!
13. “Om noisemusiken har ett kön – vilken korkad fråga – så inte är det kvinnligt. Noise är manliga överarmar och uthållighet. En smärre revolution var det därför när Maja Ratkje och Hild Sofie Tafjord i början av 2000-talet äntrade världsscenen som Fe-Mail och droppade debutbomben Syklubb fra helvæte. De fick omedlebart respekt och kärlek för sitt sätt göra musik av ljud, oljud och allt däremellan. Det lät… annorlunda. Roligare. Med dubbelalbumet Blixter Toad från 2006 hade Ratkje och Tafjord inte bara slipat sina individuella instrument, rösten och det franska hornet. De hade också förfinat former och format för att arbeta med de noisemusikaliska verktygen som liveelektronik, kontaktmikrofoner, datorer. Det är lätt att säga att kvinnorna förenar komposition och improvisation. Svårare att beskriva hur de nästan arkeologiskt gräver upp ljudfragment och penslar fram ljudande flisor, bitar, skavda skärvor. Som om musiken bjuder in en på skattjakt – kom, finn, fynda! Blixter Toad är en osedvanligt dynamisk skiva. Dessutom väldigt snäll mot öronen. Fortfarande är det en av de album jag varmast vågar att rekommendera oinvigda noiseöron. Fe-Mails blixtrande lekfullhet står sig.” (SR)
Svenska Dagbladet: Med en fenomenal förmåga lyckas den norska noiseduon Fe-Mail blanda det skitiga och hårda med det lena, vackra och nästan korala på den nya dubbel-cd:n Blixter Toad. Tyngdpunkter förskjuts och spänner från massivt elektroniskt brus i The Vertical pit of machines till mjuka inbjudande stråk i Ballad. Maja Ratkje vrider ut och in på sin underbart uttrycksfulla röst, gutturala läten, skrik och elektroniskt behandlade röstfragment varvas med vacker sång. Hild Sofie Tafjord å sin sida behandlar elektroniken med stor skicklighet när sinustoner, brus och impulser skapar nära nog visuella strukturer och former. Synd bara att hennes valthorn inte får större utrymme. 5/6.” (Magnus Olsson)
Dagens Nyheter: “På omslaget till “Blixter Toad” är Fe-mails Maja Ratkje och Hild Sofie Tafjord iförda jätte lika solglasögon och polokragar uppdragna över näsorna. För att se ut som två galna paddor. Den norska duons nya dubbelalbum, som är inspelat i San Fransisco, består också av ett magnifikt electronica-kväkande, brunstiga röstförvrägningar och öronbedövande nonsensnoise. “Blixter Toad” är som en stort anslagen ljudrapsodi, en slags askungesaga som i varje kapitel driver sitt berättande mot en yttersta intensitet, för att oavbrutet hålla sig i förvandling. Det är mycket begåvat, krävande och smittande. Musik till en balett för en framtida transformerspublik. I väntan på den: försök själv att känna dig som hemma i “The horizontal density of humanity”. Dansa till “Rockabilly”. Eller sjung med i “Pretty ugly song”. Kort sagt: kyss en padda för att se vad som händer.” (Martin Nyström)
Soundofmusic 2006: “Det är en sak att göra elektronisk noise som larmar och gör sig till – en helt annan att hålla igen och skapa dynamik. Fe-Mails lyckas mästerligt med det på ”Blixter Toad”, en kraftfull dubbel-cd som hör till fåtalet i genren jag faktiskt skulle våga rekommendera en nyfiken novis. Maja Ratkje och Hild Sofie Tafjord, båda medlemmar i norska improvisationskvartetten Spunk, har med Fe-Mail skapat sig ett världsnamn i den kanske mest manliga musikstilen (okej, bortsett dödsmetall). En puritan kanske invänder att Fe-Mail gör elektronisk musik snarare än äkta noise. Big deal. På konserterna piskar de upp ett inferno som inte står Merzbow efter – skillnaden är att väl att man ler mer åt Fe-Mails lekfullhet. De kombinerar elektronik och improvisation, använder live-samplingar och förinspelade ljud. Centralt är deras respektive huvudinstrument, Tafjords franska horn och framför allt Ratkjes enorma röst; djävulsk, förförisk, surrealistiskt galen. Men där bakom finns också ett vuxet, alldeles mänskligt leende. Mellan debutalbumet ”Syklubb fra hælvete” (TV5, 2002) och ”Blixter Toad” verkar mycket ha hänt. Framför allt vet duon bättre vad de vill med sina oljudsmassor. Den aggressiva attacken från ”Syklubb…” är inte lika tydlig. Istället en självsäkerhet, en bred och öppenhjärtlig idé om allt som elektronisk musik också kan vara. Det händer mycket i låtarna, trots att de oftast inte är så långa (4-8 minuter). Maja Ratkjes röst är i centrum mest hela tiden. Hon är inte snäll mot stämbanden: de pressas hårt så det skär och sliter, hon fullkomligt slaktar luften hon utandas, skrattar som värsta psykavdelningen, gäspar, dadaistbabblar och häller allt ned i mixen och skär till det med vassa filter. Det hon presterar med rösten är – ja, fantastiskt. Att se Fe-Mail spela live är en upplevelse man ska utsätta sig för. Det är högt, hårt, roligt, infallsrikt, lekfullt. Jag får för mig att det går till ungefär på samma sätt i studion. Ratkje och Tafjord är löjligt samspelta, de vågar improvisera, behärskar sina samplers och boxar, dessutom verkar de älska energin i hög volym. ”Blixter Toad” är mastig i sin helhet, konstigt vore väl annars. Ändå gillar jag det övermäktiga, det förvirrande, kvinnornas snabba förflyttningar mellan olika slags oljudlandskap: det ena är spräckligt, det andra dissonant, eller så är det skitigt, rått, vansinnigt, brinnande. Avslutande ”Ballad” är 13 minuter atmosfäriskt himmelrike. Sirenernas sång, som plåster-på-såren. Det behövs.” (Sven Rånlund)
Deneb Tala 2012: (…) et le dernier (double) disque de Fe-Mail, Blixter Toad, sur la pochette duquel elle et sa comparse Hild-Sofie Tafjord apparaissent déguisées en grenouilles à l’aide d’un pull à col roulé et d’une grosse paire de lunettes de soleil : encore une fois l’humour est décapant. Le disque l’est aussi et confirme que cette formation est une des plus ahurissante de la scène noise actuelle, se contrefoutant tellement des conventions qu’elle ne prend même pas la peine de les détourner. C’est un chef d’oeuvre.