På ”River Mouth Echoes” handlar det om kompositören Maja Solveig Kjelstrup Ratkje.
Med sin fenomenala röst och sin genomborrande elektronik har hon tidigare gett ut skivor med grupper som Spunk och Fe-Mail och i flertalet duoformat och även solo. I dessa sammanhang har det ofta kretsat kring improvisation i noisemiljö. Att hon samtidigt flitigt har komponerat musik för film, teater, installationer, dans med mera har inte märkts i samma utsträckning, i alla fall inte om man begränsar sig till vad som finns på skiva.
Med denna utgåva, med sina sex verk skrivna mellan 1997 och 2005, får vi en chans att komma ikapp. Och det är bara att tacka och ta emot. ”River Mouth Echoes” träffar såväl intellekt som hjärta och maggrop, inte nödvändigtvis samtidigt, men dock med en skärpa som är få förunnat att inneha. Att den dessutom ges ut av John Zorns bolag Tzadik är naturligtvis en fjäder i hatten. Mig veterligen är det den första skandinaviska skivan på denna produktiva och högkvalitativa etikett.
I texthäftet skriver Ratkje att hon inte är någon berättare i traditionell mening, snarare arbetar hon med att skapa metaforer. Metaforer av livet där kontrasterna har sitt givna utrymme; kaos och enkelhet går sida vid sida. Jag funderar på dessa hennes ord när jag lyssnar. Jag söker efter bilder, efter berättelser. Bilder finner jag, men vid närmare eftertanke är frågan om inte även dessa är metaforer för något annat? För vad säger den mentala bilden av hur Maja Ratkje processar/skulpterar fram sylvassa och hårda skärvor av Rolf-Erik Nystrøms altsaxofontoner? Bilden känns väldigt konkret, men den ger naturligtvis upphov till vidare funderingar, till ett mer vidgat perspektiv – men inte till en berättelse. Snarare arbetar Ratkjes med ett metaspråk som förmedlar tillstånd och sinnesstämningar vilka inte är bestående, utan rör sig mellan extremerna. Hur snabbt och hur extremt varierar.
Maja Ratkje rör sig på ett brett fält på ”River Mouth Echoes”. Det hindrar inte att det finns likheter mellan nämnda ”Øx” (2005) och ”Sinus Seduction (Moods Two)” från 1997. I bägge två processar Ratkje saxofoner. Nystrøms altsax är bytt till Torben Snekkestads tenor på ”Sinus Seduction”. ”Sinus Seduction” går på djupet medan ”Øx” är betydligt vassare i sitt uttryck. Båda bygger dock upp kontrasterna Ratkje är ute efter. Upp tornar tillstånd där byggstenarna är akustiska klanger och kliniska sinustoner som i sin förvrängning anstryker noisemusiken.
Om än annorlunda jämfört med landsmanninan Hild Sofie Tafjord respektive landsmannen Lasse Marhaug så har Ratkje gemensamt med dessa, att de alla tre gör noisemusik som är flerdimensionell. Kanske är en gemensam faktor att det obehagliga och volymmässigt höga inte är ett självändamål för någon av dem – snarare är det medel för att skapa något annat, metaforerna ligger då nära till hands.
I vilket fall som helst är det intressant att höra hur dynamiken och det flerdimensionella genomsyrar även Ratkjes kompositioner som inte har med noise att göra. På ett plan är det som att ljudkällorna är sekundära – elektronik, röst eller akustiska instrument innebär ”bara” olika färgkombinationer för hennes kompositoriska vilja.
Med det menar jag inte att kompositionerna låter likadant oavsett ljudkällor. Det gör de verkligen inte. ”Wintergarden” (2005) – musik till en film med samma namn av Daria Martin – sticker exempelvis ut eftersom det är den enda där Ratkje använder sin högst fascinerande röst (och synth). Mjukt, hårt, vasst, trubbigt, lent, högt, lågt blandar hon läten med ord på hennes särpräglade sätt.
Det kontrastrika återkommer på de tre kompositionerna för akustiska instrument. Ljudbilden hör till den samtida konstmusikens och i centrum står den 20 minuter långa titellåten ”River Mouth Echoes” från 2001 för fyra viola da gamba spelade av gruppen Fretwork. Den vackraste låten på skivan, där stråkarna drar fram föränderliga tillstånd. Inslagen av tystnad blir allt kortare och färre ju längre in i låten man kommer, i slutet handlar det nästintill om en utdragen drone som löper parallellt med en ljust surrande ton.
Slagverken har stor betydelse för dramatiken som Oslo Sinfonietta dirigerad av Christian Eggen bygger upp på ”Waves IIB” (1997-1998). Toner från blås- och stråkinstrument slungas ut i laddade klungor och förtätar ljudbilden. Luftigare är då ”Essential Extensions” från 1999 inspelad med trion Poing 2007. Frode Haltlis accordion sätter prägel, även om både Rolf-Erik Nystrøms altsax och Håkon Thelins kontrabas egentligen har lika stor plats.
”River Mouth Echoes” är ett mycket välkommet tillskott i Maja Ratkjes skivkatalog. Även om framförallt de akustiska kompositionerna känns igen från andra håll sätter Ratkje sin prägel, genom instrumentval med Haltlis accordion, genom att närma sig dronen på titellåten och genom att lägga till en synth eller vad det månne vara i Oslo Sinfoniettas akustiska framförande. Och naturligtvis genom att med sin skicklighet dra fram helheter ur kontrasterna som både berör och är väsentliga. Maja Ratkje är väsentlig.
(Magnus Nygren)