River Mouth Echoes reviewed by Nutida Musik (SE)

Maja Solveig Kjelstrup Ratkje är en av Nordens mest hörda musiker och kompositörer i dag.

Som improviserande solist och medlem i FeMail har hon signerat minst ett par album, som redan är milstolpar i den samtid, där elektronik och processing spelar en central roll. Här gäller frispel och stark uttrycksfullhet. Jag vet inte vilken av hennes sidor som mest vunnit gehör, kompositören eller improvisatören? Att det finns ett starkt band mellan båda framgår av detta nya album, som innehåller komponerade stycken. Alltifrån det över tio år gamla Sinus Seduction (Moods Two) till de relativt nya Öx och Wintergarden.

På albumet lägger jag snart märke till paralleller mellan Ratkjes två sidor. Hennes röst spelar en avgörande roll; liksom vokal flexibilitet och klang hos de olika instrumenten. Det är kanske ingen tillfällighet att hon utvecklar en så stark kongenialitet med valthornisten Hild Sofie Tafjord, som emellertid inte medverkar här. Mot dessa kvaliteter ställer hon det processade ljudet och den rena elektroniska klangen. Mellan dessa rör sig på scenen hennes röst. Den försvinner in i de båda ytterligheterna och finner vägen ut igen. Har man live hört hennes triumfatoriska, extatiskt uttrycksfulla vokala stegringar glömmer man dem aldrig.

Litet på samma vis skulle jag beskriva en del kompositioner också på detta album. Sinus Seduction (Moods Two) från 1997 innehåller Torben Snekkestads tenorsaxofon som processas av Ratkje. Mot detta står den rena sinustonen. Mellan de elektroniska formuleringarna – från komplexitet till enkelhet – byggs en bro av Snekkestads spel, som med olika ljud kan påminna om en vokal användning av instrumentet. På ett liknande sätt skulle jag också beskriva det nyaste stycket, Öx från 2005. Här är det Rolf-Erik Nyströms altsax som processas av Ratkje. Resultatet är mer komplext än i det äldre stycket. Lager läggs på lager i ett collage av elektroniskt bearbetade klanger, som sys samman av altsaxofonen.

Titelstycket på albumet visar en annan sida. Det är skrivet för en viola da gamba-ensemble och framförs övertygande av Fretwork. Det sätt musiken slingrar sig eftertänksamt framåt påminner om Olivier Messiaen. Där finns en stark intensitet och en pumpande lågmäldhet. Stämningen blir intensiv och musiken omsluter mig snart totalt. Det är litet av samma böljande uttrycksfullhet som hon har i sin egen röst. Åter finns där det vokala draget, känslan av andetag och kroppsnärhet. Också då hon använder stråkinstrument. Det träffar också Waves IIB, som framförs av Oslo Sinfonietta. Det är sfäriskt ljusa klanger, som litet andas av jazzens diktion, accentuerade av olika slagverksinstrument. Det blir litet molande och samtidigt svävande. Det är musik som tränger sig framåt tills den får fri rymd, där den löser upp sig i skirt skärande klanger till ingenting. Den liksom slutar med en paus.

Det som först förvånade mig på skivan var en viss återhållsamhet i uttrycket. Van vid den sceniska kraften hos Ratkje fann jag på sin höjd små gester av största uttryck. Ett slags romantiska påslag i den moderna tradition hon gjort till sin. I dubbel mening märks hennes röst. Den här speciella gestiken förknippar jag med jazzens tilltal. Hon lyckas alltid kapsla in en stark känsla och energi, också med små medel. Här finns ingen ironisk distans eller avslagenhet. Om något utmärker Ratkjes musik är det intensiv berättarlust. Allvaret i tilltaget laddas av stark glädje och en obändig skönhetslust. Så förstår jag hennes förhållande till andra instrument. Hon bygger skimrande lager av klanger, experimenterar med skilda slags genomsiktlighet. Och inte minst verkar hon vara upptagen av koloreringen. Det glöder av varma färger och skär i bländande vitt. Med en preferens för det ljusa.

Allra tydligast hörs denna dramatik kring skönhetens gester, när hon är solo med sin elektronik och röst i Wintergarden. Hon sväljs av sin egen röst, och resultatet blir ibland triumfatoriskt. Precis så övertygat – och skört – som vi är vana att höra scenartisten Maja Ratkje. I Wintergarden kan vi höra snittytan mellan impro och komposition. Det är skön musik i en tid då det inte är inne att tala om skönhet. Men samtidigt märker jag ju hur jag gång på gång återvänder till Ratkjes scenframträdanden. Hon är helt enkelt den som allra bäst framför sin egen musik. Om man vill kan man kalla det en begränsning i det komponerade materialet. Musikerna är utmärkta, ja, jag vågar säga lysande, på albumet. Men i mitt minne sitter hela tiden klangavtrycket av Ratkje själv. Så personligt är det. Den klangväv hennes verk skapas av må hänföras till naturlig harmonik, icke tempererade skalor, övertonsspektrum, Messiaen eller jazzens modalitet, men ytterst är det röstens modulationer som används som material i den plastiska mjuka form, som hon gång på gång återvänder till. Jag tror det är för att hon njuter av den skönhet hon finner. Elektroniken är bara en förlängning, en utvidgning, liksom orkesterinstrumenten är en utmaning för henne att även denna väg finna besläktade klangvärldar. River Mouth Echoes är en välklingande skiva, som väcker svårmättade tankar kring förhållandet mellan upphovskvinna, improvisation och komposition. Kanske ställer den också den otidsenliga frågan, om skönhet är möjlig?

(Thomas Millroth)

This entry was posted in River Mouth Echoes. Bookmark the permalink.

Comments are closed.