Soundofmusic: “Frode Haltli – på ECM igen? Den norske dragspelaren är onekligen både grundligt skolad och en enastående virtuos på sitt instrument, men jag har fortfarande svårt att få ihop hans rotfyllda samtidsmusik med den profil och slicka ljudbild skivbolaget är känt för. Haltlis debut, ”Looking On Darkness” kom 2002. Samma år vann han Spellemannpriset (visserligen en utnämning på glid; priset har numera underkategorier även för sådana som Deathprod och Lasse Marhaug). Om debuten var en imponerande samling kompositioner av nordiska tonsättare som Bent Sørensen, PerMagnus Lindborg och Asbjørn Schaathun är hans nya ”Passing Images” mer i spelmansandan. Åtminstone på papperet. Här handlar det om folkmusik – men bearbetad på ett sätt som snarare anknyter till jazz och impro än sedvanlig gehörstradering. Det är intressant och vackert, utan omsvep benådad musik. Med sig denna gång har Frode Haltli tre stjärnmusiker med särpräglade uttryck: röstkonstnären Maja Ratkje (Fe-Mail, Spunk), Arve Henriksen (Supersilent) på trumpet och violinisten Garth Knox (f d Ardittikvartetten). Låtarna som framförs har sitt ursprung i mestadels norsk folkviseton, men det är fel att tala om dem som folkmusik. Det handlar snarare om fragment från traditionella låtar, visor och psalmer som försatts i nya ljudlandskap med andra metoder och markörer. Första låten, ”Psalm”, börjar stillsamt med bälgen tungt andandes av nordiskt vemod. Jag kommer att tänka på ensliga landsbygdskyrkor, på tidlöshet, på Nils Ferlin. Så halvvägs vänder det; Ratkje gnolar ordlöst vaggande, Henriksens trumpet – i hans fall närmast en förlängning av rösten – drar ut melodin och Knox violin knyter ihop psalmen i ett vilsamt grundackord. Därefter ”Inter”, ett kort improviserat mellanspel med Ratkjes viskande röst och Henriksens puffande på trumpeten. Om Frode Haltlis ambition varit att röra om i gråzonerna folkmusik/samtidsmusik har han lyckats kanske ännu bättre med att bryta barriären improviserat/komponerat. Låten ”Vandring” startar med Haltlis lyriska, inkännande dragspelsdel. Därifrån växer kvartettens alla udda möjligheter fram i underbara samspel – drillande i pur minimalistisk excellens, sugande i dansant valstempo, färgade i stunden med den övergripande ramen väl behärskad. Om man som lyssnare har svårt att klassificera genren är man på rätt spår. ”Passing Images” är helt enkelt en makalöst ljudsatt bildsvit, bland de mest dynamiska och levande skivor mina norgevänliga öron hört på mycket länge.” (Sven Rånlund)
Ballade: “Dette er det andre albumet til Haltli på ECM, og det er stykke fantastisk vakker musikk han står bak ut her. Haltli har komponert de fleste sporene selv, de fleste inspirert av eller basert på tradisjonell norsk musikk. Her er lydbiter fra Finnskogen og Nordfjord, til og med Elias Akselsens Jeg er på vandring gjennom livet er materiale Haltli har latt seg inspirere av. Maja Ratkje er også kreditert som komponist, blant annet på tittelkuttet. Arve Henriksen og Garth Knox fullbyrder kvartetten som kanskje er den sterkeste aspireranten til tittelen årets plate.” (Carl Kristian Johansen)
Ut av skogen
Jazz på svorsk: Akkordionist Frode Haltli blåser nytt liv i gamle melodier. |
Gjennom prosjekter som Poing og Sangam har akkordeon-virtuosen Frode Haltli skaffet seg et navn innenfor den norske samtidsmusikken og det tilstøtende “impro”-miljøet. I 2002 høstet han også internasjonal anerkjennelse for solodebuten Looking on Darkness, en ECM-innspilling med musikk av flere norske samtidskomponister, blant andre Bent Sørensen, Magnus Lindberg og Morgenbladets midtsidepike Maja Ratkje.
På Passing Images vender han seg imidlertid mot den norske folkemusikken. Vendingen fra samtidsmusikk til folketoner kan kanskje virke litt pussig, men denne musikken ligger naturligvis en trekkspillers hjerte nær. Flere av melodiene på Passing Images er hentet fra Haltlis hjembygd Våler, like ved svenskegrensen i Hedmark, hvor jeg innbiller meg at en lyrisk svensk tradisjon har smeltet sammen med norsk bordunharmonikk. Dette er musikk Haltli slet ut sin barndoms trekkspill på, og med ny belg og et moderne format blåser han nå nytt liv i de gamle melodiene. Jazz på svorsk.
Valget av folkemusikk burde for så vidt også passe fjelljazzimaget til plateselskapet ECM og dets pater familias, Manfred Eicher, godt. Men heldigvis skiller musikken på Passing Images seg klart og tydelig fra det etter hvert så tilstivnede Eicher-soundet. Både i form, innhold og utførelse er dette et enestående verk, antagelig den beste norske ECM-utgivelsen siden Jan Garbareks Star (1991), hvilket ikke sier så rent lite.
Stilt overfor et album som Passing Images føler man seg som anmelder i det hele tatt ganske utilstrekkelig. Fra de sakrale stemningene på åpningen “Psalm”, til de vemodige, men samtidig tindrende klare, nærmest Pat Metheny-aktige temaene på avslutningen “Vals”, byr albumet på en så magisk lytteropplevelse at anmelderprosa føles som et overgrep, og noen poet er jeg ikke. Hvis jeg likevel skal forsøke meg på en aldri så liten metafor, vil jeg si at albumet er like dynamisk, pustende og klangfargerikt som trekkspillet selv. Og som de som har hørt ham vet, behersker Haltli alle instrumentets kvaliteter til fingerspissene.
Passing Images er likevel mer enn en ren soloprestasjon fra Haltli. Med seg har han Arve Henriksen (trompet), Garth Knox (bratsj) og Maja Ratkje (vokal), et usedvanlig samstemt ensemble med lydhørt øre for improvisasjon, men også for form. Der enkelte låter er relativt tradisjonelt fremført, beveger andre seg mot et friere og mer samtidig uttrykk – “ut av skogen”, som Haltli skriver – uten at de noen gang mister kontakten med utgangspunktet: folkemusikken. Selv de mer renskårne samtidskomposisjonene glir umerkelig inn i den lyriske helheten. Musikken flyter aldri ut, men utøves med en imponerende selvpåholden musikalitet, der det vakre får lov til å være vakkert.
I et improvisasjonsmiljø der ord som “vakkert” og “melodiøst” nærmest er blitt fyord, krever det faktisk guts. Men nok sagt. Som Snoop sier: “The game is to be sold, not told.”