Destruktiv fantasi blir proffsig performance (SE)
Svenska Dagbladet 24 mars 2007:
Koreografen Lotta Melin sliter ut hjärtat ur behån, en äkta blodig köttbit som hon slänger upp på en skärbräda. Hon går på det med en yxa. Hjärtat kvider som en liten animerad figur via musikern Maja Ratkjes röst. Samtidigt som Melin låter spett efter spett genomborra köttet fyller det massakrerade hjärtat vårt synfält genom röda projiceringar som täcker väggen.
Slutligen angriper hon hjärtat med ett rivjärn medan orkesterns tempo – Hild Tafjord på halsbandsklirr mot balja och Maja Ratkje på cellofan mot mikrofon – accelererar. Crescendot avbryts abrupt när Melin packar in köttslamsorna i folie och oberörd stoppar hjärtat tillbaka på plats.
Denna hjärtskärande (!) uppvisning är det mest spektakulära och rysningsframkallande i performancegruppen Agrares Carrying our ears and eyes in small bags. Blodigare än så blir det inte. Tack och lov.
Inspirationen till Carrying… är Tjechovs Tre systrar och deras längtan efter en annan plats, ett annat liv. Moskva får stå som symbol för detta destruktiva men livsnödvändiga fantiserande i en långdragen sekvens där fragment från Tjechovs manus röstloopas. Bilden av tre systrar som med växande desperation inser att deras lilla garnisonstad är ”as good as it gets” framträder.
Detta parti är blåtonat, varje stämning har sin färg, med kläder och Kathy Hindes projektioner inlemmade, det är snyggt. Det inledande gröna kapitlet är mer stillsamt. Som i ett skönt möte mellan Maja Ratkjes dragspel och Melins improviserade dans.
Många av föreställningens sextio minuter sitter jag på helspänn. Äsch, varför? tänker jag under de övriga. Agrares vridning av invanda föreställningar om såväl Tjechov som scenkonst är på samma gång medryckande och motbjudande. Att berömma regelbrott i en genre som saknar regler känns poänglöst men Agrare erbjuder utan tvekan proffsig performance.
Lisa Boda
Dagens Nyheter 10/9 2006:
“Carrying our ears and eyes in small bags” på Pusterviksteatern, Göteborg
Anton Tjechovs dramatik har ofta liknats vid musik. Och mest av allt Tre systrar som hans biograf Kurt Friedländer hellre liknar vid ett partitur än en skådespelartext. I slutet av 1990-talet gjorde också Peter Eötvös världsuccŽ i Lyon med sin bhuto-inspirerade opera tonsättning av Tre systrar – där systrarna gestaltades av tre manliga countertenorer i extrema röstlägen. Som vore de skugglika “missing persons” i ett kraftspel av intimiserat tjatter, öronbedövande skrän och uppgivna suckar från ett dragspel.
Det öronbedövande
och dragspelet – nu i dialog med ett munspel otäckt fastklistrat på munnen – återkommer i perfor mance trion Agrares Tre systrar-inspirerade Carrying our ears and eyes in small bags som hade sin urpremiär på Inkonst i Malmö för en tid sedan och som i fredags gästade Pusterviksteatern i Göteborg. Agrare är improvisationsdansaren Lotta Melin och norska noise-duon Fe: mail med Hild Sofie Tafjord på valthorn och Maja Solveig Kjelstrup Ratkje på sång och diverse intrument.
Deras performance handlar om en längtan som stänger in, men som också briserar över alla gränser. Och det sker med en oerhörd acceleration. Den vackra skogen som inledningsvis projiceras mot en fond är snabbt pulveriserad som i en massafabrik. Kroppen blir ett stycke rått kött som man slår på och sticker i tills det skriker. Och rösterna är bearbetade så att de låter som små otäcka flickor i en excorcistisk skräckfilm.
Agrare söker bristningsgränserna. Att kraften rinner ur de tre systrarna, “droppe för droppe” som det sägs i pjäsen, är outhärdligt. Och måste vändas på. Med ett uttryck som är så skränande saftigt och bitvis sunkigt att det nästan blir olidligt att stå ut med.
Outhärdligast
och samtidigt skönast är finalscenen – som handlar om den onåbara drömmen om att fara till Moskva – där systrarna står och ropar sig vettlösa likt tre ursinniga maskiner. Hjälplöst kvar i sig själva men också helt utom sig – som vore de ändå på väg.
Martin Nyström[intlink id="1330" type="post"]Read more about this work[/intlink]