HYMN, mars 2016
Mellan den 23 maj och 6 juni 2012 gick kulturfestivalen Festspillene i Bergen av stapeln. Kompositören och musikanten Maja Solveig Kjelstrup Ratkje var där… under protest.
En av Festspillene i Bergens huvudsamarbetspartners är nämligen det norska oljebolaget Statoil. Och Maja, som bland annat hade Statoils smutsiga oljesandsutvinning i den kanadensiska provinsen Alberta i färskt minne, kände sig inte helt bekväm med detta.
Så ett par veckor innan hennes konsertserie ”Voices That Matter” – vars medverkande räknade artister med ”stor integritet och social medvetenhet” – skulle uruppföras på Festspillene i Bergen publicerade hon ett personligt blogginlägg på hemsidan ratkje.no.
”Det är lite som tyder på att profitjägarna Statoil tar konsekvensen av de enorma miljöutsläppen som deras verksamhet orsakar”, stod där att läsa. ”Statoils renommé vacklar. Låt dem inte använda Norges kulturliv som flytboj!”
Arrangörerna till Festspillene i Bergen fick något mörkt i blicken. När Maja dessutom bad dem att ta bort Statoils logotype från hennes program fick de även något undflyende i blicken.
De, liksom många andra norrmän, tycktes tycka att Maja var en ”dobbeltmoralsk taskenspiller”.
– Då kändes det lite ensamt, berättar Maja på Skype från hemmet i Svartskog.
Men ett par sakkunniga slöt ändå upp vid Majas sida. Studenten Ragnhild Freng Dale skrev exempelvis en debattartikel till Bergens Tidende (1 mars 2013) i vilken hon dels förklarade att Statoils sponsring fick henne att avsäga sig sin roll som volontär under Festspillene i Bergen, dels hyllade hur Maja genom sitt agerande satt ”ett exempel för hur vi som konstnärer och medborgare måste stå upp för våra övertygelser”.
Maja såg denna text och skickade iväg ett mejl till Ragnhild. Ragnhild svarade. Maja introducerade Ragnhild för bildkonstnären Elin Øyen Vister. Ragnhild introducerade Maja och Elin för engelska anti-oljesponsringsorganisationer som Art Not Oil.
I juni 2013 sjösatte Maja, Ragnhild och Elin aktionsgruppen Stopp Oljesponsing av Norsk Kulturliv.
Oljebolagen – och oljelobbyn – har det norska folket i ett järngrepp.
Men det är just detta som Stopp Oljesponsing av Norsk Kulturliv gör. Till skillnad från majoriteten av deras landsmän sitter de inte stillatigande medan oljebolagen – från förhållandevis lilla Det Norske Oljeselskap ASA till jättarna Shell och Statoil – först förstör miljön och sedan skaffar sig goodwill genom att strö pengar över norska festivaler och musiker.
– När man är sponsrad av ett oljebolag är man en del av deras pr-apparat, fortsätter Maja. Man gör reklam för en verksamhet som vi är starkt emot.
På Stopp Oljesponsing av Norsk Kulturlivs sajt finns en inkomplett men ändå oerhört lång lista över ”vilka norska och utländska olje- och energisällskap som sponsrar vad inom norskt kulturliv”. Statoil – och deras allomfattande sponsorprogram Morgendagens Helter – tronar i vanära överst på den.
– Statoil har också nyligen ingått ett samarbete med Munchmuseet [i Oslo], berättar Maja. De ger ett Statoilpris till en bildkonstnär i Munchs namn. Det priset kallas ”Edvard Munch Art Award” och är på 500 000 norska kronor. Ett jättestort pr-trick som kostar Statoil väldigt lite, men som ger dem massor av goodwill.
– Munch måste vrida sig i sin grav.
– Norge har ju blivit ett väldigt rikt land på grund av oljan, bekräftar Maja. Och eftersom Norge får så stora intäkter av oljebolagen är det många som anser att man inte ska kritisera det faktum att oljebolagen sponsrar kultur.
Man kan tycka att Stopp Oljesponsing av Norsk Kulturliv för en omöjlig kamp. Så snart de uttalar sig i pressen möts de av röster som vill göra gällande att ”sponsring är samma sak som statliga stipendier” och ”man får inte vara emot oljesponsring och samtidigt vara en del av ett samhälle som fortfarande använder olja och gas till än det ena, än det andra”. Och så snart en ny festival slår upp portarna är oljebolagen där och visar intresse – återuppståndna Norway Rock Festival samarbetade till exempel i fjol med bensinstationskedjan Uno-X.
Vindarna börjar emellertid sakta vända.
Från 2008 till 2013, i samband med den årliga musikfestivalen By:Larm, delade Statoil ut ett stipendium till ”norska grupper med internationell potential”. Inledningsvis var det på 800 000 norska kronor, men 2011-2013 uppgick det till hela 1 000 000 norska kronor.
För att erhålla Statoil-stipendet var man dock tvungen att signera ett kontrakt där man förband sig att 1) spela gratis på allsköns olika Statoil-arrangemang och 2) rådfråga Statoil innan man gjorde förändringar i ens ”koncept, genre eller image”. Att Statoil-stipendiet därutöver förvandlade musiker till levande reklampelare för Statoil – att det var mer ett sponsoravtal än ett stipendium – säger sig mer eller mindre självt.
– Stopp Oljesponsing var med och offentliggjorde det kontraktet hösten 2013, säger Maja.
All den dåliga publiciteten som följde på det ledde till att Statoil sa upp samarbetet med By:Larm. Det var en stor seger som snart skulle följas av flera. För ett par månader sedan var Stopp Oljesponsing av Norsk Kulturliv (som numera även räknar låtskrivaren Martin Hagfors till kärntruppen) med och drog igång Fossil Funds Free – ett internationellt upprop för organisationer och kulturarbetare som ”vägrar att främja fossilindustrins miljöförstörande affärsmodeller”. Øyafestivalen, förmodligen Norges mest tongivande musikfestival, var tidiga att skriva under det.
– Men pressmeddelandet som Øyafestivalen skrev om saken blev knappt publicerat någonstans, suckar Maja. Vi i Stopp Oljesponsing har lagt upp det på Facebook och Twitter och så, men vi når ju inte så många. Få känner alltså till att de tackat nej till oljesponsring. Det är synd.
– Så att stoppa oljesponsringen går lite upp och ner, av och till. (skratt)
”Bit inte den hand som föder dig”, lyder ordspråket.
Maja både biter handen och vägrar att bli utfordrad av den.
Ända sedan hon ”läste om växthuseffekten på högstadiet” har hon varit engagerad i miljörörelsen. Gång på gång tar hon debatten och förklarar att ”sponsring inte är samma sak som statliga stipendier eftersom det sistnämnda är demokratiska överföringar av pengar från politiskt håll” och ”man får visst vara emot oljesponsring och samtidigt vara en del av ett samhälle som fortfarande använder olja och gas till än det ena, än det andra – genom att bannlysa oljebolagen från kultursfären fråntar man dem politisk makt och det är ett viktigt steg mot ett grönt skifte, som kommer oavsett”.
– Det finns två sätt att vara politiskt aktiv som konstnär, förklarar Maja. Sätt ett är att använda sin position för att bli hörd, det är det jag gjort mest. Sätt två är att göra konst som problematiserar tematiken. Det gör jag ibland.
– Det är vi konstnärer som skapar attityder i samhället. Och om inte kulturen har några attityder så blir folk passiva. Och då sker inte förändringar. Jag är inte mot sponsring generellt, jag vill få folk att engagera sig i samhället.
Är du optimist?
– Ja, det måste man ju vara.
Johan Jacobsson