2013; dur: 80'; A performance by Lotta Melin
A gutsy multimedia performance where movement, music, sound, text, light and scenic elements are mixed and confronted.
“Gare du Nord” takes place in the Royal Swedish Academy of Fine Arts house on Fredsgatan 12 in Stockholm. The audience is guided into different parts of the building – stairway, model halls, galleries – where dancers and musicians appear in costumes made of Japanese paper created by fashion designer Barbro Lomakka.
From the Royal Academy’s “underworld”, where plaster casts from different centuries are stored, Jan Håfstrom got inspiration and material for the set design.
The internationally renowned Norwegian composer Maja Ratkje has written a new work for “Gare du Nord”. Recorded voices and electronic music is mixed with live music.
The characters are freely inspired of female historical figure´s fates. These women have certainly – or in all probability – been to the gare du Nord in Paris between 1900 and 1930.
CAST
Conception / choreography: Lotta Melin
Music: Maja S. K. Ratkje
Set Design: Jan Håfstrom
Costumes: Barbro Lomakka
Dancers: Henrietta Wallberg, Anna Westberg
Mezzo-soprano: Karolina Blixt
Pianist: Anna Christensson
Actors of different ages
CHOREOGRAPHER’S WORD:
Just over two years ago, in May 2011, I made a special experience. During a deep meditation, I got access to a place within myself where I had never been or imagined. A kind of a sunken world in the depths of the sea – like in a Jules Verne’s roman. There I met people from the past, dead a long time ago, who wanted to share with me their innermost thoughts, talk about their lives. Afterwards, I got the feeling that everyone was on the move – like myself. The realm of death I had visited resembled a train station. A place for meetings, goodbyes and expectations before new destinations. The people I met were all women who in different ways were close to me, whishing that I would bring their message further on.
But the place also had a connection with oblivion and loss.
Lotta Melin – June 2013Gare du Nord is an independent continuation of SPÅR 10, which premiered at Atalante in Gothenburg October 12, 2012
Review, in Swedish:
Konstakademien, gemenligen kallad Mejan, flyttade till Skeppsholmen. Det gamla 1600-talspalatset som ligger granne med Rosenbad och i sekler var Sveriges färmsta konstutbildning är idag utställningslokaler, bibliotek och arkiv. Huset där Carl Larsson, Anders Zorn och alla de andra slet trapporna är ombyggt i många omgångar, prångigt och charmigt i sin blandning av storvulen elegans och alldeles vardagligt ateljéslit.
Nu när Nationalmuseum är stängt för renovering används salarna för utställningar därifrån. Och annat. Koreografen Lotta Melins verk Gare Du Nord är en sällsam upplevelse av dans, installation (i ordets ursprungliga bemärkelse), platsspecifikt äventyr, bildkonst, musikdröm. Med scenografi av Jan Håfström, kostymer av Barbro Lomakka och musik av Maja S. K. Ratkje befolkar dansare och figuranter bibliotek, trapphus och ateljéer på ett sätt som gifter samman dröm, järnvägsstation, allkonstverk och konstdiskussion på ett häpnadsväckande sätt.
Dansare och statister är själva scenografi i sina vita kostymer som är tidlösa och liknar både svepningar och tvångströjor. I grupper lotsas publiken till biblioteket där 1700-talskänsla härskar bland gengångare och spröd musik, vidare till Sessionssalen där en dansare övar sång med hjälp av stenar i munnen. En annan dansare är en snörd stekt svan eller offerlamm på det folieklädda bordet i arkivet för grafik. Trapphuset blir till väntsal och det verkliga Gare du Nord i Paris, dit svenska konstnärer anlänt sedan 1800-talets mitt. På pianot spelar Anna Christensson med SL-kortet som plektrum, Karolina Blixt sjunger SNCF så luften skälver (SNCT = franska SJ).
Jag kanske inte borde avslöja mer. Men konserten för vitkålshuvuden var makalös. Dansarna Anna Westberg och Henrietta Wallberg helt magnifika i denna sant gränsöverskridande dikt till bilden, konstens kraft och dess pris. Om och om igen associerar jag till hur konstnärerna arbetar med sig själva som insats, hur nära det ligger offer och rit, hur absolut evigt konsten skrider vidare, och hur känsligt, överkänsligt, lätt den svänger för vindar eller trender. Melins koreografi går i procession, dansar schamanistiskt eller vänder ut och in på sig själv.
Bilderna av hur konsten och konstnärerna måste stödjas, bäras, bandageras bildar en svit betraktelser av utsatthet där bårar, lindor och begränsningar är tema. Lätta stråk av Stravinskijs Våroffer citeras i det stycke för piano som får Henrietta Wallberg att lyfta i hänryckt självutlämning; detta är offret, detta riten. (…)
Margareta Sörenson, Expressen.se
