LIGHT reviews (in English, Norwegian, Swedish and German)

Record Collector: Illuminating: anarchy in the art house. Commissioned by Norway’s Henie Onstad Art Centre on the advent of its 40th anniversary in 2008, Light captures preeminent improvisers Spunk at the top of their game. Led by Maja Ratkje’s bestial vocal contortions and electronic manipulation, the quartet – completed by Kristin Andersen (trumpet), Hild Sofie Tafjord (French horn, electronics) and Lene Grenager (cello) – seem set to soundtrack the confounded corridors of comic artist Grant Morrison’s Castle Revolving: micro-gestures incite swathes of Sheeda babble (supplemented by the bleeps and whirr of regressive droid dialogue). At their most melodic – generally when Andersen elects to pick up the baton – Spunk resemble another of Norway’s great extemporising units, Supersilent. But whereas Arve Henriksen’s group are happy to thaw the trappings of jazz into languid pools of extended ambient bliss, Spunk are persistently on the move; detonating a series of seditious charges within the belly of the art house. Light offers a dynamism testifying to bold creativity and neartelepathic modes of communication, matched by the refined beauty of its surroundings. (Spencer Grady)

Themilkfactory: For all intents and purposes, all-female Norwegian experimental noise improv ensemble Spunk are extremely difficult to pin down. Experimental, they are without a doubt, and noise is their primary field of expression, but reducing them to just this is most certainly missing the point entirely. All four members (Kristin Andersen – trumpet, Lene Grenager – cello, Maja Ratkje – voice and electronics, Hild Sofie Tajford – French horn and electronics) are highly regarded musicians and composers in their own rights, with respective careers to put to shame even the most fervent of serial collaborative individual on the Norwegian scene. They have performed together for over fifteen years, and recorded four albums, their most recent, Kantarell (2009), was released ten years after their debut.

This DVD captures the quartet in their most natural environment, improvising live in front of an audience. Commissioned by the Henie Onstad Art Centre, in Høvikodden, near Oslo, for its fortieth anniversary back in 2008, this performance was designed to fit in with the venue and takes place in a room with footage projected on all four walls. Unlike their records, the performance consists of one single forty minute exploration during which the quartet go through a series of drastic changes and push their collaborative effort as far as it can sustain. They are used to flirting with breaking points, and it is sometimes a wonder how they manage to extricate themselves from situations they have purposely created, but this is exactly what makes their records, and even more their live performances, such thrilling experiences. It is as if they thrived on taking the exact counterpoint of a situation, at times suddenly breaking a relatively peaceful moment with heavy slices of noise and distortion, or, following a terrorizing wall of sound with a delicate little melody played on a recorder or scintillating miniature electronics. Contrast, not noise, is the essence of their work.

The piece is subjected to a constant tidal movement as the density of sound and the complexity of the performance ebb and flow throughout, providing regular calmer spots in between the more uncompromising moments. This is, in all fairness, quite a relief as it regularly defuses the tension which ineluctably builds up through the more demanding passages. This also allows the quartet to explore a wealth of subtle textures and sonorities and occasionally lets musical elements in, away from the overwhelming sound formations they assemble.

While the quartet face each other through the whole performance, there is very little visual contact throughout, yet they are definitely working together here. It is actually difficult to know for sure who, if anyone, is leading at any point, so deep is their understanding of each other and of Spunk as their common platform of expression. All four operate solely with improv in their respective projects, yet, as Spunk, they attain a dimension all of its own, with no equivalent. The intriguing thing about them however is that, despite the sometimes extreme nature of their work, it remains surprisingly accessible and thoroughly exhilarating. This live DVD gives a chance to go beyond the band’s records an appreciate Spunk it its entirety. 4.7/5

Bergens Tidende: SPUNK består av fire sterke kvinnelige skikkelser fra den norske improvisasjonsscenen. Vokalist Maja Ratkje danner alt fra elektronisk oppkuttede fres og snerr til mer rundkantede psykedeliske lyder ved hjelp av alskens duppeditter. Hild Sofie Tafjords horn og elektronikk, skaper mer sfæriske elektroniske baktepper, som cellist Lene Grenager og trompetist Kristin Andersen improviserer rent akustisk på. På dvd-en beveger kvartetten seg gjennom mange sterke partier, hvor deres samarbeid gjennom en årrekke er tydelig. Utviklingen med synonyme lyder og kontraster har særpreg, og resultatene av de musikalske veivalgende er spennende.

Soundofmusic: År 2008 fyllde Henie Onstad Kunstsenter fyrtio år. Spunk fick då en beställning på ett verk. Det gick till som följer. Kristin Andersen, Lene Grenager, Maja S K Ratkje och Hild Sofie Tafjord valde var sitt rum att spela ett solo i. Dessa filmades. Så också andra rum och närmiljöer i centret. Så arrangerades en konsert den 23 augusti, där filmerna från solospelningarna – dock utan ljud – projicerades på väggarna tillsammans med de andra filmerna, ibland i överlagring. Så skapades ett ljusrum med imaginära fönster in i andra, ja, rum än där publiken och gruppen befann sig. Det är här vi kommer in i DVD:n. De fyra spelarna sitter mitt emot varandra på ett stort kryss. Vi kan urskilja några av bildprojektionerna som växlar. Ofta dyker Grenager upp i sitt valda rum med sin cello. Ibland skymtar vi Andersen som sätter sig med sin trumpet. I övrigt är det vacker natur och ganska bländande interiörer. För oss som ser DVD:n blir det således en vanlig Spunk-konsert, eftersom vi ju endast upplever brottstycken ur hela beställningsverket. Om projektionerna i levande livet bildade en konstnärlig helhet, ett slags ljuskonst, som smälte ihop med musiken, kan jag inte yttra mig om, eftersom det inte syns på DVD:n. Däremot blir jag ju nyfiken på vars och ens soli i de utvalda rummen. Naturligtvis hade det varit roligt att få alla delar av projektet i denna utgåva. Nå, nu återstår en tät, stämningsfull fyrtio minuters improvisation att se och höra. Musiken flyter långsamt fram. Musikerna ägnar stor uppmärksamhet åt de enskilda detaljerna. Det är omsorgsfullt arbete, då Spunk improviserar. Inga glapp lämnas, de håller sig tätt intill varandra, fyller i, tar initiativ och lägger till olika energier. På det viset går det att följa vem som helst av dem och fundera över hennes ”strategi” eller väg genom musiken. De känner varandra väl, det hörs. Ratkje sätter in gnistrande vokalinsatser i början och slutet. Grenager töjer den gemensamma musiken på ett liknande vis med expressivt cellospel. Andersens trumpet är litet mer återhållsam och pointillistisk. Det är exakta färgningar av klanger hon väljer. Medan Tafjord tecknar linjer med sitt valthorn i ornament som påminner om skön piktur i någon handskrift. Så böljande gungande som om gud bodde i linjerna. De tar sin tid och var och en håller sig till kvartetten, dvs alla har enorma kapaciteter som individer – det vet vi från många konserter och skivor – men tillsammans vill de vara Spunk och inte dra iväg utanför konceptet. Det är en självvald gräns. Efter drygt halva konserten förskjuts långsamt musiken. Både Tafjord och Ratkje tar till elektroniken och skapar små överraskningar och stora klanger, som liksom tvekande och trevande skapar ett nytt ostadigt rum. Och då blir jag medveten om, att alla musikerna antagligen uppträder med sina solon i minne. Erinringarna av deras enskilda rum lever kvar som ett slags minnesspår. Då blir jag desto mer syrak för att inte ha fått ta del av detta. Hur som helst kulminerar konserten och löses sedan sakta upp och byter klangfärg, då Andersen tar fram blockflöjten som prickar in småklanger ur elektroniken. Det känns som om hon spelade mot såpbubblor i drömmen. Så löses alla knutar upp, Ratkjes röst lyfter ett tag, de släpper taget om varandra och musiken rinner ut som om den inte funnits mer än i våra dagdrömmar. Så är det slut. Men jag hade velat se allt annat i Spunks verk också. Nu är det bara ett dokument av en födelsedag, där jag upplever att jag inte var med. Fast musiken var bra. (Thomas Millroth)

Göteborgs-Posten: När Henie Onstad Art Centre – som ligger på en udde i Oslofjorden – fyllde 40 år 2008 firades det med att improvisationskvartetten Spunk gjorde en rad aktiviteter som utmynnade i en konsert. Mycket av den rumsliga dimensionen (filmer från solokonserter, naturen utanför m.m.) försvinner på filmen, men musiken skimrar av detaljer och gruppdynamik. Elektronik, franskt horn, cello och – inte minst – Maja Ratkjes röst och Kristin Andersens trumpet- och flöjtspel, som är några av de ingredienser som fascinerar mig allra mest. Kul att Spunk dokumenteras live, efter studioskivorna. En ocean av klanger och infall. 4/5. (PM Jönsson)

Record link 

Bad Alchemy: Dass SPUNK nicht einfach Kammermusik zu machen versucht, sondern… ja was – Weltmusik?, das zeigt der Mitschnitt ihres Auftrittes im Henie Onstad Art Centre am 23.8.2008, genauer, das macht er einem bewusst. Für die Aufführung von Light (RDV 2112, DVD) ist der musikalische Raum aufgestoßen durch Filmleinwände ringsum, die die Wände öffnen für Ausblicke in die Natur, den Bootshafen, ins Grüne und Blaue sozusagen. Im Zentrum der Aufmerksamkeit positionierten sich die Trompeterin Kristin Andersen und die Hornistin Hild Sofie Tafjord, die burschikose Cellistin Lene Grenager und die Vokalistin Maja S. K. Ratkje überkreuz. Tafjord und vor allem Ratkje greifen auch zu elektronischen Mitteln, was definitiv der Clou ist. Nicht nur wird damit die pure Vokalisation über das übliche zungenrednerische Geschnatter hinaus geliftet, auch das ach so intuitive Plinkplonk-Tröt-Allerlei aus gepressten oder schwebenden Haltetönen, aus pikanten Spritzern und tempera­mentvollen Kratzern, bekommt dadurch die entscheidende Wendung, eine Wendung, die der braun-beige feminine Naturtonoutfit der Vier nicht vermuten lässt. Der Klangverlauf ist amorph fließend, träumerisch onduliert. Angereichert und verdichtet wird er von Ratkje mit Donnerblech, Glöckchen, Musikbox, Theremin, Delay- und Noiseeffekten, während Andersen auch mal eine Maultrommel plonkt oder blockflötet. Verbreiten die Bläserinnen durchaus auch so etwas wie nordische Melan­cholie, so zwitschern, knarzen, blubbern und spotzen die elektronischen Gerätschaften eine andere ‘Sprache’, der die andern, allen voran Grenager, mit extented techniques nacheifern. Sagte ich eingangs ‘versucht’? SPUNK liefern mit ihrem zeitgenössischen Statement einen elektroakus­tischen Lichtblick, der selbst ein kniefreies Strickkleid zu Stiefeln und Ratkjes Léandre’eske Mätzchen verkraftet.

Falter:

Dunkle Lieder und altbewährte Krachmacher

Minimalistisches Design und ein offener Blick für das weite Feld zwischen freier Improvisa­tion und Elektronik, avantgardistischem Rock und Noise haben Rune Grammofon seit der Gründung 1998 internationalen Ruhm beschert. Das von Rune Kristoffersen geleitete Osloer Label gilt neben Bugge Wesseltofts kulinarisch orientierter Jazzland-Plattform als internationales Schaufenster für Norwegens produktive junge Experimentalmusikszene. Zurzeit tendiert Rune Grammofon auch in Richtung freigeistiger Singer/Songwriter. Da sind etwa die süßen, dunklen Lieder von Phaedra alias ­Ingvild Langgård: „Death Will Come“ tönt es aus dem ersten Song des ­Debütalbums „The Sea“ der Zweiunddreißigjährigen aus Oslo, das in der Folge (etwas allzu) unbekümmert in die Gefilde des Lagerfeuer-Folkpop steuert. Im Rahmen des gewohnten Kernprogramms bewegt sich die aktuelle Veröffentlichung des gewitzten Damen-Vierers Spunk um Vokalistin und Soundelektronikerin Maja Solveig Kjelstrup Ratkje. Im Zuge der Live-DVD „Light“ entwickelt das Quartett in freier Improvisation einen vor ­allem in der detailreichen Überlagerung abstrakter und ambient-inspirierter Sounds berückenden 42-minütigen Klangstrom mit zunehmender Sogwirkung. Die aktionsarme Konzertsituation und die statische ­Kameraführung machen die Herausgabe dieser Aufnahme als DVD freilich nicht zwingend nachvollziehbar. (Andreas Felber)

Nordische Musik:

Aufgenommen im August 2008 als Auftragswerk zum 40. Geburtstag des Henie Onstad Kunstsenter bei Oslo, soll diese Performance eine Art Kombination aus Klang- und Video-Installation sein, ist de facto aber eher ein Konzert mit vier im Quadrat angeordneten Musikerinnen, zu dem ein paar Videobilder an die Wände projiziert werden. Möglicherweise erschließt sich der genaue Zusammenhang auf dieser DVD nur nicht so recht. Die Videoprojektionen scheinen weder allzu kraft- noch fantasievoll. Insofern war es womöglich eine sinnvolle Entscheidung, dass der Fokus auf die Dokumentation des Konzertauftritts gelegt wurde. Besitzern von CD-DVD-Kombinationsgeräten empfiehlt sich nach dem ersten Durchlauf das künftige Abspielen auf die reine Tonwiedergabe zu beschränken. Auf dem Papier handelt es sich bei »LIGHT« um Spunks erstes Livealbum. Da ihre bisherigen vier CDs jedoch ohnehin live (im Studio) aufgenommen werden, besteht der Unterschied vorrangig darin, dass der 40-minütige Auftritt als ein unterbrechungsfreier Track präsentiert wird, was dem üblichen Konzertverlauf von Spunk entspricht. Die vorwiegend stille Musik mäandert und entfaltet sich in kontinuierlichem Fluss, wobei besonders die fragileren Passagen durch feine Details gefangen nehmen. Nur punktuell gibt es rasante, kurze, sich jagende Töne und Geräusche, wenn etwa Lene Grenagers Cello eher nach Drum Machine als nach einem Streichinstrument klingt. Eindringlich. Für denjenigen, der das Quartet bisher nicht im Konzert gesehen hat, wird »LIGHT« höchst spannend sein, da man hier einen sehr guten Einblick bekommt, wie die vier Damen miteinander arbeiten und jedes Stück aus dem Moment heraus entstehen lassen. Jüngste Teilnehmerin des Ensembles ist nebenbei bemerkt Maja Ratkjes jüngere Tochter, die bei dieser Performance noch versteckt im Mutterbauch sichtbar ist. (ijb)

This entry was posted in Blog, LIGHT and tagged . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>