Soundofmusic:
Koreografen Lotta Melin och de norska noisemusikerna Maja Ratkje och Hild Sofie Tafjord möts igen när de under namnet Agrare uruppför dansföreställningen A Safe Place to Die på Dansens Hus i Stockholm. Med inspiration från Jules Verne gör de en surrealistisk resa genom dans, musik och en enkel men träffande scenografi av Jan Håfström.
Av: Magnus Nygren
En jättemanet av metall slår sina trådar runt Lotta Melins kropp. Förgäves försöker hon göra sig fri men vecklar bara in sig än mer i de fyra meter långa förgörande tentaklerna. Vasst skär metallens vibrerande ljud genom rummet och förstärker dödskampen med ett öronbedövande rassel. Scenen är från Agrares föreställning A Safe Place to Die som framfördes på Dansens Hus i Stockholm den 16 februari.
Det är få platser som den experimentella musiken har en så självklar plats som den har i den moderna dansen. Här finns en naturligt forum för när det mycket abstrakta kan sättas i rörelse och bli visuell om än inte alltid lättförståelig. Kroppar och ljud löper parallellt över scengolvet och försöker att såväl överraska som förundra. Självfallet finns även här konventioner och mönster som går att bryta, och som det är önskvärt att bryta. I programbladet talas om ”det oväntade” som redan André Breton och surrealisterna såg som energikälla för konsten. Och Agrare fyller i – de vill både överraska sig själva och publiken.
Möjligtvis är jag ute på hal is när jag säger att jag inte tror att det är dansen i sig som överraskar i A Safe Place to Die, snarare ligger överraskningen i det magnifika samspelet mellan dansare, musik och scenografi. Föreställningen består av ett antal ganska fristående scener inspirerade av Jules Vernes äventyrsberättelser. Vulkaner, fossiler, istappsberg, svampar bygger upp stämningar av att allt kan hända, vi befinner oss i det okända och inte för inte kallas ju Jules Verne för den förste sci-fi-författaren. Jan Håfström lyckas att bygga upp denna fantasivärld på ett både enkelt och suveränt sätt. Formerna på istappsbergen är underbara. Som hämtade från botten ur ett djupt hav rullar de över scenen och sätter tankar i rörelse.
Som små amöbor, fossiler eller bara märkliga djur rör sig de tre dansarna – Anna Ehnberg, Henrietta Wallberg och Fanny Kivimäki – på scenen. Rörelserna är ofta reflexmässiga och statiska, nästan maskinella. Hade inte detaljer styrt in handlingen till en undervattensvärld hade de nästan kunnas liknas vid robotar. I en makalös scen byter de skepnad till mycket rörliga kräldjur i slagsmål. Det är oerhört raffinerat, det är kamp på liv och död. Utan att dansarnas kroppar överhuvudtaget rör vid varandra är fajten i full gång. Musiken gör sitt till för att antagonismen går att känna i luften. Dramatiskt frustar den av fantasieggande elektroakustiska ljud.
Mycket av musiken framförs live av Maja Ratkje och Hild Sofie Tafjord. Bland annat hänger Hild Sofie Tafjord i luften och stöter fram ljud ur sitt valthorn. Genom årens lopp har duon gjort musik som skulle kunna blåsa dansarna av scenen. Här ingår de i ett sammanhang och ligger hela tiden på gränsen till vad som är möjligt utan att den ska ta över. Deras humana noisemusik är mycket effektiv i sammanhanget, den ger ytterligare dimensioner till dansarna och scenografin. Kanske är den som bäst i den avslutande dödsmässan när Maja Ratkje sång tar episka mått, Hild Sofie Tafjords valthorn stramar åt ångesten och det elektroniska oväsendet lever ett helt eget liv. Det är mycket starkt!
Förutom att tempot är lite väl avvaktande under den första delen av den timslånga föreställningen lyckas Lotta Melin och Agrare att överraska. A Safe Place to Die är mycket fantasirik och många gånger fascineras jag av hur musik, dans och scen förstärker varandra i denna möjligheternas värld. Kanske är det det jag bär med mig från Dansens Hus denna kväll, att allt är möjligt och att det är farligt att låsa in sig i konventioner.