Expedition över gränserna (SE)

Svenska Dagbladet, Publicerad: 17 februari 2010, 16.47

Koreografen Lotta Melin och bildkonstnären Jan Håfström experimenterar med rörliga former i nya verket A safe place to die. Jules Vernes böcker har inspirerat till en löst sammanhållen men visuellt anslående upptäcktsresa.

En jättemanet med långa metalltentakler omsluter koreografen Lotta Melin som trasslar in sig i ”djuret” och kvävs till döds under ett alltmer öronbedövande ljud. Maneten är också ett elektronförstärkt instrument. En av många häpnadsväckande tablåer i A safe place to die, som hade urpremiär i onsdags. Koreografi, bildkonst, performance och ljudkonst – gränserna är flytande i den värld som Melin utforskat tillsammans med de norska noisemusikerna Maja Ratkje och Hild Sofie Tafjord i konstellationen Agrare.

I det nya verket har konstnären Jan Håfström anslutit sig med sin romantiska fantasivärld; konst som rörlig scenografi. Han ställer även ut nya verk i foajén. Tillsammans med koreograf, musiker och tre skickliga dansare blir han del i en expedition som leker sig in ett landskap fritt inspirerat av Jules Vernes böcker. Över scenen rullar kulisser föreställande falliska svampar, fossiler och istappsberg alltmedan projektioner visar människodockor som rör sig förbi kokande lava, faller genom rymden eller simmar med fiskstim sedda genom kapten Nemos ubåtsfönster. Dödskallar faller från rymden till ljudet av en värld som krossas.

Upptäcktsresan är en del av det västerländska kulturarvet, omgiven av mytisk äventyrlighet och längtan bort men också belastad med kolonialt våld i ”civilisationens” spår. Allt detta finns antytt i A safe place to die, som tematiskt delvis ansluter till Melins och Håfströms spännande samarbete förra året på Liljevalchs konsthall. Där iscensatte hon Rörande Diana Palmers försvinnande, ett dansverk som bjöd ett intressant sinnligt och vardagsnära – ja, kvinnligt – motstånd mot Håfströms eskapistiska pojkboksvärld i utställningen Mörkrets hjärta, med sina referenser till Joseph Conrad och Fantomen.

I A safe place to die saknar man strukturen och bitvis motståndet. Tablåerna av märklig natur fascinerar ögat och retar örat men förefaller ganska löst sammanfogade. Här härskar en naiv surrealism vars mål är okänt; en resa inåt. Men det finns också partier där dansen får skarpa konturer och rytmiskt flöde. Dansarna liknar mekaniskt mätande exploatörer eller urtida kräldjur i kamp om tillvaron. I en vacker scen svävar den valthornsspelande Tafjord högt över rummet. Instrumentets krispiga toner och ljud av andning får eko i dansarnas staccatorörelser.

Civilisationskritiken blir bokstavligt talat lite påhängd. På scenens sidor hänger planscher som byts ut: runliknande tecken ersätts av en fransk flagga och bilden av en kropp genomstungen av korslika svärd. Håfström rullar också ut en Afrikakarta som blir spelplan för erövringar med barkbåtar.

A safe place to die är likväl en upplevelse som inte liknar något annat – en undergångsvision eller konstnärlig frihetsappell som slutar med att likadana gestalter långsamt bär runt en barnkista. På huvudena har de dykarklockor i form av lysande rispapperslampor. Konst som skört skydd mot hotande syrebrist.

Anna Ångström

This entry was posted in A Safe Place to Die, Other staged works/installations and tagged . Bookmark the permalink.

Comments are closed.