Kantarell reviews in Swedish

Spunk samtalar, men de är också experter på att lura öronen. Ofta är det omöjligt att identifiera ljudkällorna. På “Kantarell” – tror jag – går det lättare. Framför allt framträder Lene Grenagers cello starkare, klarare, mer i centrum av de musikaliska linjerna. Inledande ”Tremble” är en vanvettigt spännande, pirrande öppning som byggs upp av statiska ljud av blåsinstrument och cello med inkilade, stötvisa detaljer som ger dynamisk kontrast. ”Mosegrudd” låter bitvis som en akustisk variant av norsk drone metal, men istället för att malande banka skiten ur musiken spritter det av stenhård, kompromisslös samspelsglädje. Avslutande ”Eaten” är min favorit på skivan. Ett vibrerande Spunkmonster som rör sig lågmält och intensivt medan elektroniken ges mer utrymme att sprinkla stråk/blås/röst-salladen. Andersens trumpet suckar Milestoner, Grenagers stråke hackar en spastisk rytm, Ratkje spökar med rösten, kanske rattar Tafjord liveelektroniken. Det är i vart fall levande, experimentell, fri musik av yppersta norska klass. Precis det album Rune Grammofon ska släppa.
Soundofmusic (SE)

När den norska kvartetten Spunk nu ger ut sitt fjärde album närmar sig gruppen det helt akustiska uttrycket. Lene Grenagers cello, Maja Ratkjes röst, Kristin Andersens trumpet/flöjt och Hild Sofie Tafjords valthorn får (nästan) klara sig utan elektronikens hjälp, och de gör det med bravur. Fenomenalt fångar kvartetten upp musikaliska fragment och leder in dem i stämningsfulla sammanhang; de bygger på längden i Mosegrodd, styckar upp i Antisolar Point, nuddar i The Lake, smeker i Quadralogue. Det bökar, puttrar, gnager, viskar, rör om. Det är så oerhört uttrycksfullt och koncentrerat men ändå så okonstlat. 6/6.
Svenska Dagbladet (SE)

LIRA: “Gotthumörimpro. Det tar några minuter in i tredje stycket (av nio), då byts de abstrakt välformulerade utsagorna mot en personligare vilja att berätta, fortfarande välformulerad. Kantarellen blir varmgul. Musiken går ofta i ett behagligt promenadtempo, som för att leta svamp eller för att leta över huvud taget. Ute är spröd och vacker och avslutande Eaten mäktigt framvällande som lava full av små gnistrande fossiler. Norska kvinnkvartetten Spunk (ett ord uppfunnet av Pippi Långstrump) låter formsäkra, avslappnade och erfarna och rör sig på fast och fertil fri improvisationsmark. Lyss ock gärna till deras cd från 2002, Den överste toppen på en blåmalt flaggstang. Också den är bra men mer Pippi. (Leif Carlsson)

This entry was posted in Kantarell and tagged . Bookmark the permalink.

Comments are closed.