Godis för öron och ögon (SE)

Svenska Dagbladet 14 mars 2004

Lotta Melin

Moderna dansteatern

Verk: “Agrare” med Lotta Melin

Musik: Fe-Mail (Hild-Sofie Tafjord och Maja Solveig Ratkje)

“Doggod” med Guds söner (Leif Elggren och Kent Tankred). Musik: Mats Gustafsson

Mycket noise, viss voice och en rejäl laddning grisöron. Den kväll som bär koreografen och dansaren Lotta Melins signum sönderfaller i två diametralt motsatta delar, där länken utgörs av den experimentella livemusiken och dess inverkan på hörselorganen.

Det bästa kommer först. I “Agrare” möter den suveräna improvisationsdansaren Lotta Melin den norska noice-doun Fe-Mail i en rad innovativa ögonblick. Det börjar läckert då dansaren i prasslande cellofan får sällskap av musikerna som i näbbiga halvmasker liknar spelsugna orrhanar. Deras elförstärkta ljud från valthorn och röst kommenterar, formar och formas av dansarens kropp; ömsom vasst, ömsom mjukt men i distinkt närvaro. Lotta Melin framkallar också egna kompositioner genom att dansa i spänningsfältet kring en så kallad termin, som avger svajande

toner från hennes rörelser. Mest tryck har ändå sekvensen där hennes egen röst ger effektfull rytmisk resonans åt kroppens staccatoflöde. Allt vilar i nuet.

Om “Agrare” är en lyhörd konsert för tre aktiva kvinnor, är “Doggod” en existentiell installation för män som inte verkar hitta någon utväg ur tillvarons fängelse. Performanceduon Leif Elggren och Kent Tankred, kända som Guds söner, befinner sig i Melins koreografi låsta inom ett ljusgaller där de likt djur i bur lystrar, nosar varandra i hälarna eller skuffas om reviret.

Utsatta och sköra – och inte underlättas deras vaga men expressionistiska utbrytningsförsök av Mats Gustafssons elektroniska ljudterror som förvisso har både struktur och nyanser, men bara undantagsvis tar paus i några torra andetag då han gnider en stråke mot sin vilande saxofon. En glimt humor anas då en röd leksaksbil snurrar på en skiva.

Som en extra (civilisationskritisk) parallell knorr släpps två Jack Russell in på scenen där högar av torkade grisöron hägrar. Men sympatisk

nog ratar jyckarna både mat och rampljus. Vem behöver hundgodis efter örongodiset i “Agrare”?

Anna Ångström

This entry was posted in Other staged works/installations and tagged . Bookmark the permalink.

Comments are closed.